Det sprakar som från en riktigt risig gammal vinylskiva samtidigt som tonerna till Internationalen vevas på en lika sliten speldosa. Med det enkla greppet sätts ramarna för 1900:s debutalbum.

Omslaget, pressbilder och låttitlar skvallrar också om en ljudbild av en tid som för länge sedan flytt.

Ändå låter Christian Gabels enmansband lika mycket nu som då. Lättilgängligt, men aldrig inställsamt. Nostalgiskt, aldrig mossigt.

En popig lätt melodivandring som döpts till Gud är en eld inuti huvudet förklarar med all önskvärd tydlighet varför han fick jobbet som trummis i det enda bandet som kan kalla sig bob hund.

Mjukt blåsvarmt gammeljazzfärgade Den minsta av segrar har en nästintill pastoral ton lika vacker som alla de blomstertider som nu sakta lägger sig att sova sin vintersömn.

Det brusar varmt som från rullband (minns ni rullbanden!?) och den enda röst som någonsin hörs någorlunda klart och tydligt kommer från en intervju med Albert Ayler.

Jag tänker mig att det här är musik som skulle passa fint på Häpna mellan A Taste of Ra och Sagor & Swing. Eller som en förlängning av David Sandströms utmärkta Om det inte händer nåt innan imorgon så kommer jag. Så bra är den.

————–

Trots att Christian Gabel vid något tillfälle sagt att det skulle vara svårt att framföra musiken live är det just vad han gör skulle ha gjort den 16 september när han värmer skulle ha värmt upp Frida Hyvönens publik på Cirkus i Stockholm. Eftersom det är den första och hittills enda aviserade spelningen gör boende i området rätt i att inte missa tillställningen.