Fabolous sätter ihop hiphop och R&B bättre än någon annan hiphopartist. Därför har han fått samma stämpel som R&B-artisterna. Lättsamt, kommersiellt, talanglöst och opersonligt snabbproducerat. Jag har till viss del förståelse för att icke insatta får den uppfattningen om R&B och en del hiphop. Det som visas på bilder och i musikvideos når sällan speciellt djupt. Och hur banala artisternas texter än må vara ibland, så har en del av R&B-artisterna oändliga talanger. I’m jussayin. Movin’ On.

Fabolous rap på Loso’s Way är lite rappare än på föregående From Nothin’ To Somethin’, där han släpade sig fram längs beaten, men lyckades ändå sätta varje punchline perfekt. På From Nothin’ To Somethin’ anammade Fabolous det kommersiella mer än någonsin tidigare, och skaffade sin slutliga artistprofil. Han hittade hem mellan hiphopen och R&B:n. Loso’s Way är en värdig uppföljare till förra albumet, men lika vass är den inte.

Loso’s Way är ett stabilt album utan floppar, men dessvärre utan de där solklara topparna också.

Everything, Everyday, Everywhere är en av skivans bästa låtar. Fabolous flowar melodiskt i verserna och levererar fantastiska rader som ”Somebody betta tell em that we in this bitch like an unborn baby”, och Keri Hilson får tillräckligt med utrymme för att sätta en guldkant på låten. Av de andra ”R&B-låtarna” klarar sig Throw It In The Bag med The-Dream och It’s My Time med Jeremih bra. Balladerna med Ne-Yo (Makin Love) och Trey Songz (Last Time) är ännu bättre.

De många gästerna är inget minus, de sköter sig alla bra. Men Loso kan själv också. Introt är grymt, (öppnas med slagkraftiga ”I said, fuck em all, motherfuck em all!”), och där visar Fabolous att han kan både kommersialitet och gatusnack. Han går på i drygt fyra minuter utan refräng, men man vill bara höra mer. Feel Like I’m Back är nästan lika hård som introt, och sedan dröjer det åtta spår innan Loso är själv igen. Då på Pachanga, en melodiös låt som också visar på hans stora talang som rappare. Innan dess får man bland annat höra Jay-Z lägga en grym hook, Weezy och Fabolous vara hårda på ett blåsdominerat beat och en ganska trist sånginsats av Ryan Leslie.

Kopplingen till filmen Carlito’s Way känns knappt tydlig. Att artister gör album av en film känns inte så häftigt efter att Jay-Z gjorde det storslaget med American Gangster. Kanske består kopplingen mellan Carlito’s och Loso’s Way till störst del i filmen som Fabolous släppte med skivan. Filmen ingår som en DVD om man köper den deluxa editionen, som tyvärr inte verkar ha släppts i Sverige än.

Det är fantastiskt hur ärlig och äkta Fabolous är. När andra rappare snackar ego och skryter om sneakers är det lätt att bli irriterad. När Fabolous gör det, och han gör det mer än någon annan, är det nästan intressant, och inte alls störande. Det är skillnad på Fabolous och andra rappare som bara strävar efter hitsinglar. Fabolous försöker inte, han lyckas ändå. Bland exklusiva märken, dyr dricka och de mest-spelade-på-radio-producenterna är han i sitt rätta element. Egentligen är det fånigt, egentligen är det sådant som inte spelar någon roll. Men till slut handlar det ju om musik, och låter det bra så är det väl bra. Fabolous får det att låta bra, och hur viktiga eller oviktiga hans budskap än är så kvarstår det alltid att han är en duktig textförfattare och rappare.

Det behövs inte sådana som Fabolous. Men Fabolous behövs. Ingen annan lyckas med samma sak som han.