Det måste känts ganska jobbigt för Christopher Thorn, Rogers Stevens, Brad Smith och Glen Graham. Inte nog med att deras vän och kollega gick och dog rockdöden, de blev också av med vad som såg ut att bli en alldeles lysande karriär.

Så vad gör man när man släppt en succé (No Rain) och en uppföljare full av potential (Soup) när sångaren, ledstjärnan och vännen dör? Man sörjer, samlar ihop resterna och ger ut en postum skiva (Nico). Några år senare lägger man av. Det finns liksom ingen mening längre.

Så då försöker några från bandet starta något nytt, men även om man blir omnämnd som supergrupp med gammal Pearl Jam-trummis i bandet (som hoppar av vid inspelningen av andra skivan) blir det ärligt talat inte riktigt bra.

Så vad gör man några år senare när det inte händer något och man känner att man inte realiserat sin potential? När skivbolaget dessutom ger ut en samling med Classic Masters av gamla inspelningar från No Rain, Soup och Nico och det säljer oväntat bra? Man ger ut en best of-skiva så klart.

Och vad gör man när samlingsskivan säljer ännu mer än vad man trodde? Jo, man letar upp lite mer gammalt inspelat material i form av en livekonsert från året innan Shannon dog och ger ut det i en fin förpackning.

Och vad gör man när allt det där hänt och man känner att man har så mycket mer att ge? Man hittar en ny sångare, Travis T. Warren, som låter lite som Shannon Hoon gjorde (men inte riktigt har nerven naturligtvis) och återförenas. Så klart.

Vad gör man när man givit ut skivan, fått någorlunda recensioner i amerikansk press och den nya sångaren hoppar av? Man väntar några månader och lanserar skivan utomlands så klart? Nej.

(Musiken då? Jo då. Det är OK. Inte särskilt intressant, inte dåligt. Men mest för dem som verkligen suktar efter tiden som runnit förbi.)