Att sparka på Passion Pit känns alldeles för enkelt. Eller sparka, snarare genomskåda. Bränn mig på den dåliga smakens bål om ni så vill, men det räcker egentligen med att kasta ett kvickt getöga: (ex- )nördglasögon, rutiga skjortor, lite skägg, halvt ostyriga kalufser, college, falsett och allt överskuggande synthesizers. Ett riktigt praktexempel på James Murphys ”I hear that you and your band sold your guitars….”. För tio år sedan hade Passion Pit gjort grötig collegerock, med samma framgång som de nu gör tradig danspop.

Singeln Sleepyhead med sina enerverande Piff och Puff-loopar är något av det perfekta medieverktyget, och har mycket riktigt också soundtrackat åtskilliga reklamkampanjer (till exempel för PlayStation). I sin avsaknad av substans (jag fattar inte ens vart själva låten är, inuti låten) är den ett underbart medium för att sälja något annat än sig själv. Resten av Manners är inte fullt lika irriterande, men det är svårt att se anledningen till uppståndelsen.

Som tur är har Michael Angelakos tonat ner falsetten en aning sedan Chunk of Change-ep:n, och vartefter skivan snurrar blir han mer hanterlig. Faktum återstår dock, att när han så önskar kan han bli totalt odräglig, som i Make Light, som generellt är en orgie i allt som går mig på nerverna hos dagens amerikanska ”indie”-scen. Hela handsken ska liksom kastas på en gång, hela tårtan ätas upp, allt samtidigt. I galopptempo. Inga låtar är i sig själva egentligen dåliga per definition, men lyssnaren hinner knappt höra dem innan de är över. Förmodligen finns det ett krossat hjärta, ångest och en massa övrigt bla bla bla i Manners, men fråga mig inte om det. Jag vet inte. Jag hör mest smurfarna i indietappning.

I The Reeling har Passion Pit kritat upp en otvivelaktig popklubbshit, och visst, den är inte helt oäven. Tillsammans med Swimming in the Flood och Moth’s Wings utgör den albumets mest behagliga stunder. Manners har alla förutsättningar att ro hem en väldans massa guld, men jag hör inget mer än ett eko.