När det börjar närma sig nyår och årssammanfattningar brukar det på våra årsbästalistor alltid dyka upp album som inte recenserats. Det är så mycket som man inte hunnit med att skriva om, album som inte visat sig vara något förrän de legat några månader, album man hittat för sent för att vilja skriva om dem. ”För sent” borde inte finnas. Vad gör egentligen två eller fyra månader på ett fantastiskt album? Men oskrivet blir det ofta. Det kommer annat emellan, skivhögen växer. Så i december får vi bråttom att skriva om alla de där albumet som kommit under året. Fylla igen luckorna. Eller… egentligen är det bara Patrik som orkar. Vi andra brukar strunta i det och göra årsbästalistorna utan varken förklaring eller motivering. Eller så gör vi årsbästalistorna två år efteråt.

När jag hörde talas om hur bra Bill Callahans nya album var glömde jag av det, hade inte tid, annat kom emellan, skivhögen växte. Albumet släpptes i april. Jag köpte det var helt nyligen.

När jag väl införskaffat de nio aac-filerna slog albumet ner som en slägga över mig. Som i en dålig roman promenerade jag i regnet och premiärlyssnade på Sometimes I Wish We Were an Eagle och vid tredje spåret, The Wind and the Dove, ville jag falla ner på knä, lyfta ansiktet mot spöregnet och skrika ”fy fan vad bra!”.

Jag skojar inte.

Jag har ingen relation till Bill Callahan eller Smog. Vi har aldrig funkat bra ihop. Han har varit sur, jag uttråkad. Mitt enda fina minne från vår relation är spelningen på Trädgårn föra fyra år sedan då ingen verkade ha sett en stående trummis tidigare. Jag gillar inte när man gullar med band men spelningen var bra och jag försökte, återigen, med Smog. Det gick inte.

Nu när jag hittar en lucka till Callahan mellan otydligt varierade toner finns det ingenting som står emellan oss längre. Soliga sensommardagar väljer jag ett album om uppbrott och sorg. Ett album som samtidigt är tårdrypande hoppfullt.

Somewhere between the wind and the dove
Lies all I sought in you
And when the wind just dies, when the wind just dies
And the dove won’t rise
From your window sill

Well I cannot tell you
Which way it would be
If it was this way too
For the wind and the dove
For the wind and the dove

And I am a child of linger on
I peer through the window gone
And I am a child of linger on
I peer through the window gone

Bill Callahan. Åh, Bill Callahan. Bill Callahan och ett piano på avstånd.

Lyssna på Too Many Birds.

Too many birds in one tree
Too many birds in one tree
And the sky is full of black and screaming leaves
The sky is full of black and screaming

Det börjar monotont och enkelt. En hi-hat nära örat. De flesta spåren börjar likadant. Du fångas av texten, inte av melodin.

Sen kommer stråkarna. Callahan har spelat in alla låtar med standardrocksättning. Sen skrevs arrangemang av Brian Beattie och stråkar och blås lades på de enkla melodierna. Men i Too Many Birds är det inte bara stråkarna som gör det. Det är Callahan själv som långsamt och monotont broderar ut låten efter hand.

If…
If you…
If you could…
If you could only…
If you could only stop…
If you could only stop your…
If you could only stop your heart…
If you could only stop your heart beat…
If you could only stop your heart beat for…
If you could only stop your heart beat for one heart…
If you could only stop your heart beat for one heart beat.

Men nu ser vi framåt Bill Callahan. När jag sätter ihop min årsbästalista kommer du finnas med. Samtidigt kommer jag ha så mycket ångest för den här tårdrypande recensionen att jag kommer mörka den. Sen kommer jag lyssna på Jim Cain. Stråkar som varierar mellan tre toner kommer invadera mitt huvud. Världens enklaste gitarrplock. En galet ensam text. Jag står för det här. Men det här handlar inte om mig. Det handlar om dig, Bill Callahan. Dig och ditt satans fantastiska album.