Det blir ingen klubbspelning för min del när Way Out West drar igång redan på torsdagen. Istället ser jag bob hund som spelar på Götaplatsen i Kulturkalasets regi. Galenskap och folkfest, en god uppvärmning.

Sedan blir det fredag och man traskar till Slottsskogen, köerna och ockerpriserna igen. På fredagen har vi i alla fall tur med vädret. Lyssnar med ett halvt öra på Bon Iver. Linnéscenens tält är fullt till bristningsgränsen. Det verkar vara ett väckelsemöte som pågår.

Dagens dragplåster låter vänta på sig till 17:40.

Redan några minuter efter att Robyn har gått på står det klart att hon är en av våra största, om någon råkat glömma det. Det blir inte ett såsigt ögonblick när hon går igenom stora delar av den imponerande låtkatalogen, från underskattade Keep This Fire Burning, till fullblodshits som Be Mine och With Every Heartbeat och den avslutande, här avskalade, Show Me Love.

Lykke Li gästar i ett beslöjat och oerhört politiskt framförande av Queens I Want To Break Free. Röyksopp drar också ner massornas jubel när de iförda sina spexiga kostymer framför sommarplågan The Girl And The Robot. Återblickande blir det när Mapei och Robyn tillsammans framför Neneh Cherrys Manchild, likaså ombytta roller när Robyn rappar och Mapei sjunger. Den radikale gästen sparas till sist. En välbekant man som nog helst vill glömma tiden i Friends In Need.

Påpekandet att besöket av Dr. Alban och No Coke inte är ironiskt är överflödigt, med tanke på hur ärligt lycklig publiken som minns sitt 90-tal är. Mer ironiskt är snarare att Andreas Kleerup står kvar på scen när Dr. Alban varnar för narkotikans faror. På det stora hela: briljant pop, storslaget framförd.

På Laakso är det glesare, tillräckligt glest för att det ska bli pinsamt att stå själv och sjunga med. Bredvid mig börjar en ensam man klappa händerna utan att få någon med sig och det blir uppenbart att han inte vet hur han ska sluta utan att tappa ansiktet. Men Markus Krunegård är glad ändå. Medan några förstagångshånglare stelt och utan att våga hålla om varandra står och trevar mot varandras ansikten blir det både nya låtar och kära återseenden i form av Stay Tuned To My Love, High Drama och Västerbron. Både norrköpingsbor och alla andra jublar unisont när Norrköping äntligen kommer. Det blir till och med obekvämt konserthoppande istället för det obligatoriska knäguppandet. Ännu ett tecken på att Sveriges invånare har mycket att vara stolta över.

När det klargjordes att Anthony & the Johnsons skulle sluta upp med delar av Göteborgs symfoniker väcktes genast förhoppningar om ett mäktigt framförande. Tyvärr är ljudet på tok för lågt och låtvalet lämnar en hel del att önska, så jag tappar tålamodet och ser inte klart. Det är däremot anmärkningsvärt att det på flera håll plötsligt står killar och håller om sina pojkvänner.

Sent på fredagskvällen är det dags för hiphop på Kajskjul 8. Efter att Andreas Grega och Mofeta lyckats hålla både glädje och fana högt inför en fåhövdad publik är det dags för en svennebanan med västeråstypisk frisyr, också känd som Promoe, att uppvigla de förtryckta festivalbesökarna. Det gör han bra, tillsammans med det ruskigt duktiga och uthålliga bandet Spiderdogs och sångerskan och Nattstad-chefredaktören Vanessa Falk.

Visst blir det en show. Promoe går på om banditdrottningar, snatterier och i bästa Mona Sahlin-anda också om svenska traditioners koppling till Sverigedemokraterna. Alla på scen tycks maximalt peppade och publiken är tillräckligt hängiven för att vilja dra en tag på kasinot bredvid av bara farten.

Kul att du kör, säger jag.