Jag önskar att jag hade gillat det här. En Stockholmsbrud som rappar, på engelska dessutom. Coolt. Tyvärr låter det inte så bra. Mixningen är sådär, och det sänker givetvis kvalitén i stort en hel del. Men det är väl inte så ovanligt när det gäller ett litet släpp, i hemmabyggestandard, av en svensk rappare.

Just rappen är ännu ett minus. Elsa är duktig på engelska och får ofta till uttalet bra, väldigt bra om man jämför med hur det brukar låta ur svenska käftar när de ska bli international. Men det är ändå svårlyssnat, nästan irriterande. När man både vet och hör att Elsa är svensk känns det lite fejk. Frampressat i ett ganska lidande flow. Det funkar i enstaka låtar, till exempel i Time Flies och Stickup, men annars så… Nej.

Ibland dyker det upp lite grimeflörtar, och då börjar man drömma om en svensk version Lady Sovereign. I framtiden skulle Elsa säkert kunna bli det, det finns säkert plats för förbättring hos den här tjejen. Elsa har fått hjälp av många bra beatmakare på sitt album, och det räddar det från att bli en riktig katastrof. Time Flies och sköngnälliga Ain’t No Other Girl är mina favoritbeats.

Allt är inte illa alltså. Förutom många beats så finns det delar av det här albumet som jag gillar oerhört mycket. Som är det bästa jag har hört från svensk hiphop, kanske någonsin. Tyvärr inte på det musikaliska planet, utan i Elsas texter och attityd. Elsa snackar mycket om att tjejer kan, och hon gör det på ett smart, seriöst och respektingivande sätt. Det är ett snack och en attityd som behövs och det tackar jag stort för.

Videon till singeln Girl In The Game kompenserar det som fattas på albumet lite i alla fall. Snyggt gjord, och gör helt klart låten bättre.

Elsa – Girl In The Game