Förberedd på tidigare års kaos kring klubbspelningarnas köer hade jag på torsdagen en plan B. Jag löste ut den efter att ha passerat Pusterviks en och ett halv kvarters långa kö redan vid halv tio-tiden. Tidigare under kvällen hade jag träffat Blitzen Trappers Eric Earley för en kort intervju men att se bandet spela ger jag upp. Planen var att istället se Wooden Shjips på Nefertiti. Hundra spänn i inträde. Ingen kö. San Fransisco-bandet som nyligen släppte albumet Dos, som blev något av ett genombrott, visar sig vara ett bra val. Visst är förbandet Skull Defekts fullkomligt intetsägande men att dricka finöl på Nefertiti är så mycket trevligare än att trängas på Parken eller Kajskjul 8. Wooden Shjips tittar på skorna och lägger sina meditativa mattor över lokalen. Alla går ut med en trave vinylplattor under armen.

Bon Iver
Foto: Sofia Qvarnström, Sproduction.com

Eftersom jag inte kan bestämma vad jag ska ha på mig blir jag sen till Bon Iver. När jag kommer fram är tältet överfullt. I år har man satsat på ett långsmalt tält, på ena sidan kombinerat med en av ölfållorna. Känslan av att öldrickande och musik nu går att kombinera är som att vakna ur en mardröm. Eufori! Mänskliga rättigheter! I alla fall, tältet ger inte alls samma stämning som tidigare års runda skapelse där det blir mörkare, svalare och intimare. När jag hamnar på ena kanten på Bon Ivers spelning blir det tydligt. Jag ser ingenting, jag hör ingenting och jag vill gå därifrån. Spelningen var bra. Allsången på slutet lyfte nästan taket. De som stod längre fram, längre in, var lyriska. Justin Vernons röst förvånar och förför. Själv blev jag stressad och bestämde mig för att se honom någon annan gång. På riktigt.

Efter Bon Ivers spelning följde årets planeringsmiss. Beirut, Grizzly Bear och Band of Horses, som drar exakt samma publik, låg samtidigt i programmet. Beiruts soliga spelning på största scenen var oväntat poppig och söt. Samtidigt nästan högtravande. Och apropå högtravande lade jag ner Grizzly Bear-besöket till förmån för Band of Horses. Jag resonerade som vid Bon Iver. Kan jag inte se och höra bra och se hela spelningen ska jag inte se den alls. Några låtar blev det i alla fall. Edward Droste sjöng snyggt men såg uttråkad ut och arrangemangen hördes inte mycket av. Jag skriver upp 25 november och Debaser Medis på kom-ihåg-listan.

Ben Bridwell i Band of Horses
Foto: Sofia Qvarnström, Sproduction.com

Band of Horses har bara hits. Deras två album är nu så till åren komna att hela publiken kan alla låtar. Det är ungefär det de bygger sitt framträdande på. Och på att Ben Bridwell är världens hetaste kille. Ingen jag möter under kvällen, varken man eller kvinna, kan hålla sig ifrån att kommentera det. I solglasögon, helskägg och jeanscowboyhatt är han lika maskerad som en jultomte men som vi vet så kan jultomtar också vara heta.

En ny låt bjuder de på i setet. Whatever You Want It to Be från kommande Night Rainbow ger ingen fingervisning om nya riktningar för Band of Horses.

Trots att bandet låter precis som på skiva så är de både underhållande och fängslande. Fyra gitarrister gör sitt till. Att hela bandet, även de fyra som inte har mikrofoner, sjunger med i alla låtar är charmigt. No One’s Gonna Love You och The Funeral betas av i följd. Publiken är lyrisk. Sången i No One’s Gonna Love You har sina skavanker men det är en hög lägstanivå när det handlar om Bridwells röst. I The Funerals försiktiga inledning ber Bridwell ”Just give me a second.” och publikens överförtjusta handklapp tystnar. Stämningen är hög i solskenet. Avslutningen med The General Specific uppsluppen.

Snart efter Band of Horses följer Wilcos uppvisning i spasmiska gitarrsolon och efter det är programmet i Slottsskogen inte så intressant längre. Antony Hegartys skådespel följer jag lite på håll men volymen är så låg så det blir mest flygande hår och klänning på en storbildsskärm. Till tonerna av Glasvegas lämnar vi området.

Fredagens klubbprogram ger både Andrew Bird och Vetiver men vi hamnar på Parken och ser Chairlift och The Big Pink, som går på 02.00 och har fredagens senaste speltid. Chairlift är Tracey Thorn-vibbar rakt igenom och ganska sövande. The Big Pink släpper i mitten av september A Brief History of Love och albumet är väl värt hypen. Live börjar det bra men blir snart något Glasvegas-gaggigt. Urtråkiga Parken gör väl sitt till. Trots det är The Big Pink ett bra val på fredagen.

Under lördagen är Calexico och Wolfmother är det enda jag planerat att se. Däremellan handlar det mest om att gömma sig för skurarna. Nas går det inte att hålla sig ifrån men under Amadou & Mariam satsar jag på att torka. Wolfmother – återigen tältet och ölfållan – är… underhållande. De är snygga och han har en fantastisk röst. Det räcker så.

Klubbvalet på lördagen blir självklart Pustervik med Woodpigeon och Loosegoats. Kön är lång men vi kommer precis i rättan tid. Under hela kvällen ringlar sig sedan kön längs Järntorgsgatan med festivalbesökare som vill se flanellrocken återuppstå återigen.

Woodpigeon på Pusterviksbaren
Foto: Sofia Qvarnström, Sproduction.com

Det luktar blöta skor på Pustervik. Det är varmare än vanligt. Varmare än vanligt är väldigt varmt. Under Woodpigeons spelning hörs musiken från undervåningen och alla snackar. Alla ska se Loosegoats. Woodpigeon och Fox Machine är bara två band på vägen.

Woodpigeon måste ha börjat före utsatt tid för när Jonas sms:ar ”FAN vad bra!” strax innan halv ett är jag någon helt annanstans. Snart på plats följer en finstämd spelning med de kanadensiska träduvorna med de långa låttitlarna. Pinsamt nog är höjdpunkten när Mark Hamilton bjuder upp två svenska tjejer på scenen och de körar på det han kallar en ”swedish national anthem”; Lay All Your Love On Me. Det är vackert. Nästan vackrare än Woodpigeons egna låtar som mellanåt blir så snälla att de försvinner i hettan på Pusterviks övervåning. Hamiltons mjuka röst agerar i perfekt harmoni med bandet. Körerna och stråkarna gör sitt till. Trots det får Woodpigeon nöja sig med att vara förband till Loosegoats ikväll. Alla är här för Loosegoats. Utom jag. Så omdömet om dem lämnar jag till Jonas.