Det var länge sen jag var på en festival och tyckte det var jobbigt att hinna med allt jag ville se. Och att dessutom hinna med att träffa alla goda vänner som brukar finnas på festivalområdena. Många gånger när jag åker på festival är de det främsta skälet att åka. Så är det inte på Way Out West, men det beror inte på att jag vill träffa dem mindre här — bara att det finns så mycket musik att se.

Vi kommer till Slottsskogen när Seun Kuti & Fela’s Egypt 80 håller på att avsluta sitt set. Hans uppdaterade afro beat med sin pappas gamla band låter fantastiskt i solen. Bandet svettas och dansar på scenen. Hela bandet, inklusive de gamla farbröderna i vad som mest kan liknas vid pyjamasklädsel, ler stora leenden. Free Africa skanderar Seun med knutna nävar i luften. Monotont svängigt, eller groovey som Mogis skulle sagt.

Går vidare mot Beiruts spelning på Flamingoscenen. Det märks att han är skolad när man hör honom spela med sitt band, men det spiller aldrig över och blir musikhögskola av det. Hans blås vibrerar från sydöstra Europa till sydvästra Nordamerika. Jag och Fifi dividerar om han ser ut som sin röst eller inte — hon menar att han ser ut precis som sin röst, jag att han ser för smal ut. Oavsett vilket har han en otrolig karaktär i sin tenor. A Sunday Smile och Guyamas Sonora är mina höjdpunkter under konserten.

Försöker pusta ut innan det är dags för Robyn, men hinner inte så långt innan vi måste gå för att inte missa festivalens konsert. Lyckliga går vi därifrån för att försöka hitta något att äta innan Antony Hegarty och Göteborgs symfoniorkester fyller Flamingoscenen. Det är naturligtvis fantastiskt patetiskt där han står i sin märkliga kapprockkreation. Hans röst fyller ut rymden framför scenen och kvällen darrar ömt. En av de finaste stunderna under konserten är när Antony står stilla och tyst längst fram på scenen vid sin mikrofon och orkestern vibrerar.

Röyksopp har sin egen konsert på Linné-scenen. Robyn kommer naturligtvis med och Karin Dreijer Andersson som snart ska uppträda på samma scen kommer för att lämna en försmak av vad som ska komma. Men det är alltid märkligt att se sån här elektronisk musik på det här tättpackade konsertsättet. En arm i luften är inte den enda kroppsrörelse som bör komma av Röyksopp.

Sen kliver Fever Ray upp på samma sen.