Det är i mitten av juli och att ta sig till en skivbutik är ungefär lika omständligt som att koppla upp sig. Det är en skön men samtidigt ganska skrämmande känsla. När mottagningen försvinner på telefonen är det faktiskt inte roligt längre.

Jag köper The Nightfly för fem kronor på en loppis men har ingen vinylspelare tillgänglig. Vad som däremot finns tillgängligt är skivorna som trillat in under våren men som jag inte hunnit varken lyssna på eller skriva om. De som legat långt, långt ner i högen. De jag sorterat in som kansken. Så jag lyssnar. Och slänger allihop.

Ett album sparar jag men jag vet inte varför. Kanske för det korta personliga brevet som får mig att tänka ”men ok då”. Kanske för att det spöregnat i tre dagar och Leaving Notes, som släpptes i april, hittat en kontext. Kanske för att jag lite saknat att lyssna på musik som behöver tre dagars spöregn för att bli lyssningsbar. Samtidigt som jag önskar livet ur all musik som behöver sättas i ett sammanhang av spöregn. Som behöver sättas i ett sammanhang över huvud taget.

The Late Call behöver sitt sammanhang. Pressreleasen är en lång harang om känslor, distansförhållande, gåshud, intimitet, avsked och atmosfär. Den gör mig direkt illamående. Pressreleasen talar exakt om för dig vad du ska känna och hur du ska associera när du lyssnar på Leaving Notes. Nu är inte texten avsedd för den vanlige lyssnaren men det är de här texterna som skickar album till papperskorgen, inte jag. I alla fall så kan man glömma pressreleasen och dess påtvingande sammanhang när man lyssnar. För ett sammanhang får man skapa sig själv. Då spelar det ingen roll vad Johannes Mayer funderade på när han spelade in albumet.

Leaving Notes är ett album man hört förut. Det är ganska platt singasonga med skapligt starka melodier. Albumspåren har hottats upp med lite av det ena och det andra för att dryga ut gitarrkompet. Piano, dragspel och stråkar faller in och lyfter kompositionerna och det är i de sammanhangen Mayer skjuter ifrån och gör Chris Martin-show av alltihop. Jag tror det är de andra spåren jag föredrar. De enkla och raka. Hade melodierna varit ännu starkare hade det räckt så. Då hade inte Andreas Söderström, Elias Åkesson och Björn Kleinhenz ens behövt gästa. Då kunde de Coldplay-nära melodierna stått för sig själva.