Jag vet inte hur många dagar det var sedan. Men jag fick äntligen sova ut innan det var dags att på lördag förmiddag, efter en brakfrukost och lätt utmattning efter lägenhetsmöblering vid Skanstull, stressa bort till Skeppsholmen för att börja dagen med Patrik Hambergs lilla älskling Meshell Ndegeocello. Och visst är hon cool, precis som hela hennes band. I gassande sol går de igenom Meshells två senaste album, all dressed in black. Ndegeocellos leende och mjuka stämma skär sig på ett härligt sett mot hennes punkiga look med rakad skalle, svarta jeans och tatueringar. Men musiken lyckas ta sig förbi det ytliga.

Efter en bra start på dagen rör jag och mina vänner från Göteborg bort mot Leela James som inte gjort så extremt stort intryck på mig tidigare när det gäller studioinspelningar. Men shit vad hon drar igång showen och bara studsar in på scen redan innan klockan ens har slagit 16.00. Som en 45 år yngre Tina Turner. Bandet är med, publiken är med och framförallt har hon en strålande röst. Hon kör flertalet rivigare versioner från hennes senaste skiva och varvar upp med hennes senaste coverskiva då publiken får höra No Doubts Don’t Speak och armhåret reser sig på min granne. Men roligast blir showen när hon drar upp ett trettiotal personer ur publiken för att dansa med henne. Och en kille med rosa solbrillor, solgul t-shirt och skotskrutig kilt flexar grymma moves och moonar inför publiken. Eftermiddagsunderhållning på hög nivå helt enkelt. Sedan avslutas showen dock lite lamt med den obligatoriska Michael Jackson-hyllningen som sedan kommer att fortsätta under hela dagen. Men hon väljer inte att spela några covers utan sätter helt enkelt på en cd-skiva och dansar med.

När spelningen slutar är det bara att byta plats till den stora scenen där Timbuktu & Damn! har gjort sig i ordning i vit skrud. Showen startar med lite låtar från senaste skivan innan man går in på säkra kort som Det löser sig, Alla vill till himmelen och Babylonsjukan. Man plockar under konsertens gång upp gästartister som Supreme, Promoe och Pauline. Timbuk river av förvånansvärt tajt moonwalk (Vi som följer P3 Hiphop har väntat på att få se det live.), snackar stockholmska, ber till solen och levererar inövade danssteg i grupp. Det känns helt klart som en av de bättre spelningaran med skånelaget som jag varit på, och då har man ändå sett de ett antal gånger. Det flörtas med mängder av genres och stilar som vanligt. Lite förvånande är det kanske att man väljer att kicka en låt med autotune och rappa över house-beat. Som Timbuktu redan har dödsförklarat vid flertalet tidigare tillfällen. Då blir det bättre när bandet kanske väljer att hinta lite åt Guru med att spela blåset från Gang Starr-samplade Ex Girl To Next Girl.

Efter tre spelningar börjar benen bli lite trötta och magen ropar efter mat, men inte efter papptallriksmat för 85spänn. Så det blir en chorizo och Loka i sann festivalanda innan JR Walkers All Star Band ska leverera på stora scenen. Men tyvärr så blir intresset inte särskilt stort då det mer blir en coverbandskavalkad som skulle göra sig lika bra på Allsång på Skansen. Även om många fina låtar känns igen. Istället sparas krafterna till Guru och hans hemska kollega ”superproducenten” Solar som skall köra med sitt något missvisande tremannaband 7 Grand Players. Efter att muntligt fått berätta för mig om presskonferensen och Gurus stora ego och trista egenupplevda konserten på Pusterviksbaren för några år sedan är förväntningarna på min gamla favorit inte särskilt höga. Och visst blir det lite av ett bottennapp, efter att ha rivit av Mass Appeal som första låt där basen var så hög att man inte ens hörde den ljuvliga slingan fortsätter det med självrunkande av sitt bolag och förnekande av en av hiphopens största, DJ Premier. Men 43 åringen rör sig nästan lika smidigt som min 91åriga mormor stundtals och behöver fills-hjälp vid nästan varenda rad av sin nya producentkollega. Bäst blir det såklart när de lirar gamla goda Gang Starr-klassiker från 90-talet. Men överlag är det en stor besvikelse, och det gör lite ont att säga det.

Efter en halvtråkig spelning som slutar i regn är det dags att se Brasiliens solstråle Gilberto Gil i regnet. Han börjar lite väl slött och det blir mest att stå och småprata och flexa lite danssteg. Polka någon? Men det är minst sagt imponerande av att en kulturminister lyckas med en sån suverän konsert och charma publiken. Tänk Leif Pagrotsky, Göran Persson, Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin så inser ni snabbt hur jävla dödstrist det hade blivit om en svensk politiker gjort en musikalisk karriär. Men det blir det inte här, mannen som är för slopande av upphovsrätt avslutar galant med att bränna på med lite mer svängigt ös och kraftigare röst samt kastar ut blommor till publiken och kastar slängkyssar ut över publikhavet.

Sen var jag för trött för att orka bry mig om Titiyo-spelningen och sätter mig med dagens femte kopp kaffe och lyssnar från presstältet istället. Innan kvällens stora britt Estelle skall inta stora scenen och sista akten, och som hon gör det. Utan några egentliga förväntningar, med ett grabbgäng i ryggen, ett par maxat höga stilettklackar, stentvättade jeans och urringad topp tar den 29-åriga damen över scenen med sin röst och sitt mellansnack. Tillsammans med hennes störtsköna dans- och sångduo. Två killar med mjuka höfter och röster, solbrillor, vita skjortor och svarta slipsar. Vi får höra hitsen, Michael Jackson-tributen även här och livearrangerade låtar. Imponerande roande faktiskt. Och ironiskt nog lyckas ett fylleragg bredvid mig stjäla delar av uppmärksamheten just då Estelle berättar om hur fördjävliga killar kan vara. Ett bra avslut på en lång och bentrött lördag helt enkelt. Nu väntar en lite kortare men minst lika spännande söndag.

Bäst: Leela James
Sämst: Guru, Solar and the 7 Grand Players
Övrigt: Död åt 55-kronors öl på burk och paraply på livekonserter.