Jag vet inte hur många dagar det var sedan. Men jag fick äntligen sova ut innan det var dags att på lördag förmiddag, efter en brakfrukost och lätt utmattning efter lägenhetsmöblering vid Skanstull, stressa bort till Skeppsholmen för att börja dagen med Patrik Hambergs lilla älskling Meshell Ndegeocello. Och visst är hon cool, precis som […][...]

På papperet ser det bra ut. Namndroppandet vet inga gränser, Shellac hit och Shudder to Think dit, Dischord Records och Touch and Go nämns huvudlöst i samma ingress och redan där är det taggarna utåt. Inte för att det är dåliga influenser, tvärtom, utan för att ribban lagts högt. Skyhögt. För det är bara att […][...]

Go Betty Go kan placeras i trakterna kring SoCal-punk och annan poppunk. Influenser av såväl Green Day och No Doubt dyker upp på de dryga trettio minuterna skivan varar, men kvartetten har ändå hittat sin egen nisch. Det ska väl tilläggas att bandet inte direkt revolutionerar musikhistorien genom debuten ”Nothing is More”, men de har […][...]

Jag sorterade snabbt bort Leela James när jag fick promon med singellåten ”Music”. Tyckte mest den var blek och harmlös. Noterade och valde bort. Tack, nästa. Så sitter jag och zappar hemma i soffan en kväll. John Legend och Leela James delar tid i rutan. Och där står hon på scenen i Camden som jag […][...]

No Doubt slog igenom i mitten av nittiotalet med albumet Tragic Kingdom, som innehöll kioskvältar-låtar som Just a Girl och Don't Speak. En hel värld charmades av bandets blandning av ska och gitarrpop. Uppföljaren Return of Saturn lyckades inte följa spåret, utan bjöd mest på saggig, osvängig rockpop som påminde om Garbage. Nu har bandet […][...]