Att vara det enda punkbandet vid sidan av Dropkick Murphy’s, vilket är ett band som jag knappast jämför Victims med överhuvudtaget, kan inte ha varit lätt på en mittfåreinriktad festival som Hultsfred var i år. Känslan att fler var där för att få se ett spektakel i form av ett kängpunkband, snarare än vilja lyssna på just kängpunk infann sig ganska snart.

Victims å sin sida verkade måttligt brydda, även om viss sarkasm kunde skönjas i vissa mellansnack. Deras välarrangerade och rockanstrukna käng fungerar ypperligt live även om man inte känner till särskilt många låtar på förhand och ett band med sådan intensitet som Victims uppvisar är svårt att avfärda.

Säkerhetspersonalen på Stora Dans verkade dock vara av den ängsligare sorten, eftersom tre publikvakter ställde sig runt den lilla moshpiten som skapades under spelningen, i något slags försök att kontrollera stöket får man anta. Hade de månne hellre sett publiken ordnat stillasittandes i de nyuppförda öltälten mellan Hawaii och Pampas (som vänts på och fråntagits all identitet som scen, men det är en annan fråga) i stället för att härja, som brukligt är på kängpunkskonserter?