Efter att ha beskådat Markus Krunegårds försök till sväng genom att spela boogie mot slutet av sin spelning, kändes det rätt skönt att få sig till riktigt skönt dito till livs när Graveyard spelade på Stora Dans.

Göteborgarna har hyllats för sin liveshow, men när jag såg dem tidigare blev jag måttligt imponerad. Men på Hultsfred var det skillnad. Deras psykedeliska sjuttiotalsrock satt som en keps på fredagseftermiddagen och det fanns lite eller inget att anmärka.

Någon sa till mig en gång att ett säkert sätt att se om det handlar om duktiga musiker, är om de lyckas spela olika starkt och svagt. Det är något som Graveyard bemästrar briljant, när de jammar upp ett klockrent crescendo flera gånger om, för att sedan vända på en femöring och smyga fram en stund. Kvalité.