Aaron Stainthorpe i My Dying Bride.
Foto: Aron Hvass, Rockfoto.nu

It’s a lovely, sunny day today… But we’re here to change that.

Aaron Stainthorpe förnekar sig inte, och inte My Dying Bride heller för den delen. De svårmodiga britterna framstod nog som ett av Metaltowns mer udda inslag för den gemene besökaren, men att döma av publiken var inte My Dying Bride kidsens band, utan det äldre gardets.

Senast jag såg My Dying Bride var på Arvika för några år sedan, på kvällen i Apollotältet på sin gamla placering bredvid Vintergatan. Då var det magnifikt, och det var inte utan att jag hade mina onda aningar om hur det skulle fungera på en stekhet asfaltsplan i Frihamnen i Göteborg.

Alldeles utmärkt visade det sig.

För My Dying Bride verkade måttligt brydda om den strålande solen och hävde ur sig sin melankoli som om inget hade hänt. Precis som det ska vara. Låtlistan grundades till största del på senaste plattan For Lies I Sire, men bjöd även på godbitar som den monumentala She is the Dark och The Cry of Mankind. Samt Turn Loose the Swans, en följd av att man numera åter igen har en violinist i sättningen.

Aaron Stainthorpe var som vanligt en fantastisk personlighet på scen, småbisarrt sminkad och med en inlevelse som gjorde att man ett tag trodde att karl’n bröt ihop rent fysiskt. Dessutom visade han hur väl han fortfarande bemästrar såväl ren sång som hesa skrik och brölsång utan problem.

En riktig höjdpunkt, solskenet till trots.