Jag hade tänkt mig att Graham Coxon skulle stå fastsurrad vid en förstärkare med en Telecaster hängande runt halsen för alltid. Den lite introverte killen med obegriplig talang och höga ideal.

Tydligen tänkte inte han samma sak.

Graham Coxon har hängt med Peter Doherty. Graham Coxon har skrivit popvisor till akustisk gitarr. Graham Coxon har bjudit in Danny Thompson, basisten som ofta spelade med nyligen avlidne John Martyn. Graham Coxon har spelat in sitt nya album sittande i skräddarställning på golvet i studion. Graham Coxon har slutat skränas. Graham Coxon har gjort sin Sea Change.

Lika fort som jag dömer ut The Spinning Top slår jag ifrån mig tanken. För det första: det finns ingen anledning att förfalla till britpopnostalgi. Britpopnostalgin är och förblir oförlåtlig. För det andra: Man vänjer sig.

Det tar tid. Det tar lång tid. Graham Coxon har alltid sjungit, om inte helt, så alltid på gränsen till falskt. Varje Coxon-period jag hamnar i så tar det några dagar att vänja sig. Hans album har dessutom alltid varit ojämna. Lika fantastisk som Don’t Believe Anything I Say är på Love Travels at Illegal Speeds, lika irriterande är I Don’t Wanna Go Out på samma album. Men nog pms:at om det. När en kille som alltid levererat perfekt avvägda, lagom grisiga och alldeles briljanta gitarrslingor snöar in på congas, flöjter, dilruba, esraj och skräddarställning följer man helt enkelt med.

Det visar sig till slut att The Spinning Top är en tilltalande sammansättning låtar.

Coxons sjunde soloalbum är utforskande på ett sätt som de tidigare albumen inte varit. Du har alltid vetat vad du fått. Efter inledningen på Look Into the Light, där en ljus vers följs av en refräng som trevar efter Nick Drake, följer flera spår i samma mönster. Du hinner tänka på nämnda Peter Doherty, Cat Stevens, förlåt Yusuf Islam, och Donovan under This House och In the Morning. I och med If You Want Me vidgas ljudbilden. Den pendlar, som på Perfect Love, mellan ett enkelt komp på akustisk gitarr till Kalles Klätterträd-stomp med congas.

The Spinning Top är en helhet mer än tidigare album. Den är svår, högtravande och pretto. Den kommer inte stå längst fram i skivhyllan men jag vill ändå uppskatta Coxons ansats. Att han – efter sex album – faktiskt slutat stirra i golvet och skriva punkpopsånger om olycklig kärlek. Att han istället krupit omkring med jeansknän på en replokalsmatta och åstadkommit en allvarlig folkpopplatta med ett spår som Feel Alright. Det är helt ok.