När Donny Goines släppte sitt debutalbum, Minute After Midnight, för ett drygt halvår sedan bjöd det på blandade känslor. Musikmässigt sett var det lite sådär. Donnys rap var inte helgjuten, och det hördes att det var ett album gjort med små resurser. Hemmasnickeri. Dock med en stark känsla och stora ambitioner. Donny Goines håller hårt i sin dröm om att bli en stjärna, och han jobbar oavbrutet för att nå dit.

Sedan debuten har Donny blivit allt mer etablerad som rappare. Och det hörs. Uppföljaren The Breakfast Club, som släpptes gratis häromveckan, är fylld med snygga beats, spännande samplingar och inte minst en gedigen lista på producenter och gästartister. Vad sägs om bland andra Kwame, Statik Selektah, Dame Grease, Termanology, Reks och Planet Asia?

The Breakfast Club är väldigt varierande. Donny Goines har provat många nya vägar, och han har ofta hittat helt rätt. Det är överraskande att Goines bjuder på så mycket nytt och fräscht. Alla artister vill ge något nytt till sin genre. Skapa något vi inte har hört förut. Donny Goines har gjort det bättre än många andra. Trots sina små resurser. Kanske är det dock det som gör det möjligt. Donny Goines gör inte musik för att tjäna pengar, i alla fall inte just nu. Han gör musik för att andra ska lyssna på det, gilla det, inspireras av det och sprida det vidare.

Det finns en hel del samplingar på albumet som får det att svänga till rejält. Don’t You, Don’t Mess With A Woman (där sprudlande Amanda Diva finns med, samt Naledge från Kidz In The Hall) och Party Apple är glada låtar med fräs i.

Bring It Forward (New York, New York), en hyllning till världens bästa stad har ett ordentligt dunk i sig, och lite Jay-Z-sampling. Nice. Det är en av plattans bästa låtar, trots att Donny inte helt kommer rätt med sin röst.

Lugna Sublime är mycket fin, men där tar gästrapparen Outasight över helt och hållet och leverar ett mycket fint stycke rap. På Sublime hör vi än en gång Donnys svaghet som rappare. Han är tekniskt sett inte jättebra, och i kontrast mot många av hans gäster hörs det mycket väl. Den fräscha blandingen av ljudbilder, samt variationen som de många gästerna (de är 23 stycken) tillför kompletterar dock Donnys svagheter. Det var ett klokt val att inkludera så många andra parter som Donny har gjort. Det är en orsak till varför The Breakfast Club är mycket bättre än Minute After Midnight, där Donny rappade själv på varenda låt.

Ibland flyter det dock på jättebra. DJ Static-producerade Money skulle inte vara ett av skivans bästa spår om det inte var för utmärkta verser av Donny Goines och Mista F.A.B. Samma sak gäller för Digital Genocide och Can’t Get It Right. Väldigt bra.

Poppunkbandet Patent Pending har lagt lite gitarrspel och skriksång på Oh No. Givetvis en av de mest utstickande låtarna, och Donny visar även här upp vilken kapacitet han trots allt har som rappare. Lite förvånande, då han annars ofta har problem med flowet när tempot blir högt.

Termanology, Reks, Rain och Big Lou, en helt fantastisk kombination av rappare, är med på What U Expected. Låten är föga förvånande producerad av Statik Selektah och det hela låter så bra som man väntar sig.

Sista spåret These Times är producerat av Dub Z, och det är ett dimmigt beat som passar utmärkt till Donnys text om att han inte ligger rätt i tiden. Det är något av en hyllning till det gamla goda 90-talet, då rappare klädde sig som hiphopare, och inte lyxglidare.

Det här albumet är riktigt bra. Det är möjligt att jag ger det lite för lågt betyg nu, för hittills har det växt för varje lyssning. Albumet är som Donny själv. På ständig uppgång.