Förhandssnacket inför Herätys första spelning på hemmaplan byggde upp en grym pepp inför spelningen, en pepp som kvartetten förvaltade med den äran på Utkanten i Malmö i går. Men så är det väl också tacksamt att spela inför en entusiastisk hemmapublik inbillar jag mig, något som i förlängningen gynnade såväl bandet som publiken, inklusive mig själv.

Herätys må vara sprungna ur en klassisk kängfåra, men tar även in lite rockiga tendenser, inte minst tack vare gitarrsolona och det tilltalar helt klart. Texterna är på finska, ett språk jag inte kan många ord av, men det spelade föga roll i går, då sången försvann långt bak i mixen. En bra spelning hur som helst, och det blir till att hålla ögonen öppna efter debuten, som ska släppas via Not Enough.

Att Ottawas Germ Attak hade lyckats ta sig ända till Malmö är ett smått mysterium. Åtminstone har jag någon slags idé om att ett band som åker klotet runt har uppnått någon slags nivå rent kvalitetsmässigt. Men Germ Attak var ingen höjdare att beskåda.

Med ett arv från det brittiska 1980-talet i såväl image som musik var det inte helt oävet i teorin. Men med en trummis som tappar tempot mest hela tiden raseras snart allting. Sunkig punk kan vara charmig. Men den kan också vara ledsam. Tyvärr landar Germ Attak närmare det senare.

Något sunkigt fanns dock inte över kvällens huvudakt. Amerikanska Tragedy får anses vara ett smärre kultband inom dagens kängscen och Utkanten var välfyllt av folk som ville låna bandet ett öra. Och jag har svårt att se att speciellt många gick därifrån besvikna.

Visst, jag velade en aning över om det var för kort eller om det var lagom kort, men bestämde mig samtidigt för att en dryg halvtimme av så pass kvalitativ musik får vara mer än nog. Och även om jag kunde sakna vissa låtar, så hade jag inte velat peta bort någon heller och jag respekterar bandets urval. Energin sprudlade verkligen om bandet och som konsert betraktat var det svårslaget. Jag bugar och bockar.