Dan Deacon har jobbat med Bromst i tre år. Just lagom för oss att komma över den första chocken, rensa öronen efter kakofonin och den våldsamma ljudstorm som var Spiderman of the Rings. Hans musik har anklagats för att vara serietidningsaktig (inte nödvändigtvis negativt) och barnslig. Och visst kan han framstå som en fullkomligt knasig Dr Snuggles i sitt laboratorium, på måfå hällandes rykande supersnabba trummor, mjaoande katter, och knattriga minisynthar i provrör och bli av med ögonbrynen när hela skiten smäller av som det ofta gör i slutet av låtar.

Men ärligt talat har jag sällan hört något så fullkomligt fulländat och smått brilliant som de små frenetiska verk som återfinns på Spiderman of the Rings. Wham City med sin upprepande barnviserefräng är i det närmaste en musikalisk orgasm. Chrystal Cat är en allvarlig risk att dansa av sig benen. Så om den första skivan var kaotisk och dansbetonad är det upplagt för Bromst att vara något väldigt annorlunda. Från att ha varit själv med ett gäng elektroniska mackapärer har nu Dan Deacon som är klassiskt skolad anlitat en 15-man stor orkesteruppsättning. Skolning som mycket väl kunde höras på den första skivan får komma ännu mer till sin rätt. Det är här symfoniska stycken i fastmotion.

Det första man hör är en ljudmatta och den är vanligt återkommande under hela skivan. Mattor läggs på mattor i lager som så småningom stagnerar och bryter ut i symfoniextas och himlakörer. De malande upprepningarna för tankarna till Steve Reich men de flyter snabbt bort igen då Dan Deacon presenterar sitt epitet, sin särprägel, inget liknar det. I inspelningen användes ett ”player piano”, ett självspelande piano som kodas med midifiler för att sedan spela enormt snabba stycken. Dessa används på flera ställen på skivan, speciellt i Slow with Horns / Run for Your Life där inspelningarna styckats upp och lagts på varandra i ett pianomarathon.

Dan Deacon talar i intervjuer om att ta ett steg från Spiderman of the Rings och det har han självklart gjort då Bromst är tätare, något mörkare och inte lika dansvänlig men kärnan i musiken är lika lättigenkännlig. Ibland hoppar ljud ut på en som man tror ska göra en illa, höga alarmljud, industribrus och ljud som går från höger till vänster skärande genom hjärnan. Det har gått från dans till symfoni men har fortfarande kvar sin charm.

För den som vill lära sig allt om player piano:


Dan Deacon har tidigare gillat att spela, inte på en scen utan nere i publiken och få publiken att sjunga med. Nu när han turnerar med en ensamble håller han sig mest på scenen men tänker trycka upp noterna till sin musik och distribuera dem så att den som vill kan lära sig stycken och ge sig upp på scenen.