Med 30 år i musikbranschen har Bob Mould byggt upp ett anseende större än de flestas. Efter att ha satt standarden för all nutida indierock med det banbrytande punkbandet Hüsker Dü gick han vidare till powerpop och projektet Sugar. De senaste 15 åren har han ägnat åt att spela in bekväma soloskivor, och nu är det dags för den nionde i ordningen.

Det är naturligtvis inte fråga om någon ny klassiker i stil med Hüsker Düs magnum opus Zen Arcade, om någon nu inbillade sig det. Som så många andra inom indiegud-gebitet har Bob Mould med största säkerhet sin bästa tid bakom sig. Men det säger betydligt mer om Hüsker Dü än om Life and Times, för det här, gott folk, är en riktigt bra skiva.

Konceptet känner vi igen från förr. De alltid lika ilskna gitarrerna kontrasteras mot de alltid lika briljanta popmelodierna, och Moulds intensiva röst spottar ur sig känsloladdade texter om kärlek, sex och lidande, den ena mer svärtad än den andra. Han är ungefär lika ironisk som Björn Ranelid.

Kanske kan den här uppriktigheten få folk att bemöta musiken med en viss skepsis. Hade mannen i fråga varit sisådär en 30 år yngre och burit kajal hade folk förmodligen stämplat honom som emo och dömt ut honom för all framtid. Det är alltså en förskräcklig tur att ens självbild helt enkelt tvingar en att lyssna. Oavsett hur övertygad man är om att identifikation med låtar som heter saker som Spiraling Down, Wasted World och (den fantastiska) I’m Sorry Baby, But You Can’t Stand in My Light No More är förbihållet 15-åringar, lyckas vår hjälte lik förbannat med konststycket att få även de allra grövsta penseldragen att kännas sällsynt frappanta och raffinerade.

Och kanske är det så genomgående kvalitativt just för att Bob Mould inte räds det uppenbara. Han vågar vara innerlig, vågar bära hjärtat på skjortärmen, vågar avstå från allt vad sarkasm heter. Det är sällsynt befriande, och inte bara för att det legitimerar en att slippa göra det själv.

Life and Times är inte den perfekta ingången till det geni som är Bob Mould. Men som ett klart habilt verk från en låtskrivare som har hittat hem duger den alldeles utmärkt.