Direkt förs tankarna till min tid på studentradion och till den djävulska musik som bröt loss på 30-talet. Vi hade vinylprogrammet Pappas Låda och som vinjett hade vi låten Mama Don´t Allow It från 1933 framförd av Frankie ”Half-pint” Jaxon And His Hot Shots.

Förutom detta lilla inslag av riktigt gammal musik är detta ganska okänd mark för mig. En sak jag däremot vet är att alla låtar jag hört från denna svunna tid alltid sätter en speciell stämning i rummet. Jag tror det är nostalgiromantiken som träder in och gör att tiden skruvas bakåt 80 år och man sitter helt plötsligt där som en yngling i äppelknyckarbyxor.

För mig har den här musiken alltid fungerat som bakgrundsmusik när man sitter några stycken och pratar skit efter helgens bravader eller vad det nu kan vara. Det är inte musik som stör utan den är bara där och fyller rummet med en mysig dämpad ljudmatta. Precis samma känsla får jag när jag lyssnar på Lena Malmborg. Samtidigt som det inte är någonting jag slänger på i min Ipod så är det ändå musik som sätter en viss stämning.

Lena Malmborgs musik kommer inte med någonting nytt. Den kommer däremot med värme och en grov portion igenkänningsfaktor som gör mig glad. Utöver detta kommer den också väldigt proffsigt producerad. Tyvärr är det nog lite för proffsigt för min personliga smak. Det låter nämligen väldigt mycket Sveriges Radio P4. Jag hade hellre sett att hela albumet var producerat mer i P3-stil som förstalåten Sister, Stand Up!

Innerst inne är det nog så att jag trånar efter att få höra Lena Malmborgs ”listen”-viskningar och snygga hesa sångutsvävningar till ett smalare musikarrangemang. Så att sången verkligen blir bärande och ständigt i fokus. Kanske rentav slå en signal till Björn Yttling?