Det märks att Peter, Bjorn and John försöker tvätta bort Young Folks-stämpeln. De vill helt enkelt inte vara simpel visselpop längre. De vill mer. De vill vara i nivå med Pink Floyd.
Detta märks inte minst i låten Nothing To Worry About som i upplägg och stil är riktigt lik Another Brick In The Wall. Den största likheten är ju självklart barnkörerna som är den främsta gemensamma nämnaren låtarna emellan. Det måste även tilläggas att versernas rytmiska funk-basgång, och sättet Peter Morén sjunger de på, också har stora likheter med Pink Floyds klassiker. PBJ låter helt enkelt gubbigare på detta femte studioalbum.

På hela skivan känner jag en avsaknad av ljusa toner. Backspegeln vittnar om visselmelodier och svängiga shakerskak, nu är det istället dova bastoner med raka trumkomp som står för fiolerna. Jag känner ändå att det saknas något där.

På de flesta av låtarna saknas den dynamiken som blir när man blandar det dova mörka med det spetsiga ljusa. Bara en sådan sak som gitarrmelodin i titelspåret Living Thing ger ett helt nytt liv i högtalarna.

Jargongen för knarkig musik återfinns verkligen på hela albumet, det måste jag påstå. På förstaspåret The Feeling vittnar textraden ”…Last time we got high…” om att det möjligtvis kan vara någon slags romantik till olovliga preparat. Borra man sig utåt och inte bara fokuserar på musiken så måste jag göra en fanfar för skivomslaget – Jeansfärgat med interiör av de engelska orden för prylarna (se själv).

Samtidigt som jag saknar tuggummipopen så förstår jag trion. De har lirat ihop som band i tio år, precis lika länge som dagensskiva har funnits. Klart man blir gubbig då. Men de är fortfarande så duktiga musiker och Björn Yttling som producent är helt oklanderlig. Däremot tror jag att den här skivan passar bättre i höstmörkret.