Det är svårt att göra positiv musik som beskriver glädje utan att anses hemfalla åt banaliteter och mötas av löje. Misär däremot, missbruk och depressioner, omges gärna av ett romantiskt skimmer. I synnerhet om någon svartsynt sate med mörka ringar under ögonen kvider ut sitt livshat och sin sorg över en gitarr, med en cigarrett mellan spända läppar. Myterna kring musiken vidmakthålls av både artist och publik, inte minst av oss recensenter.

India.Arie är en livsbejakare, en optimist. En artist som sjunger om att acceptera sig själv, om att Gud älskar sina barn och om att vara tacksam för tillvarons små ting istället för att sträva efter materiell lycka. Det är befriande. Det är också provocerande, det är ju inte det minsta ironiskt eller tufft.

På fjärde skivan är fokus återigen på godheten i människan, på det som binder oss samman och på lösningen istället för problemet. Det är sympatiskt och under de åtta år som gått sedan Acoustic Soul har Arie ofta lyckats balansera sina predikningar med trovärdighet. Stundtals har det blivit för mycket av det goda.

Det sistnämnda gäller mer än tidigare på Testimony Vol. 2: Love & Politics. Therapy och Chocolate High, med sin viktlösa lättvindighet, är för mycket redan vid första försöket. Eftermälet blir en längtan efter skuld, skam och ånger.

Då är Better Way festligare lyssning, med sina politiska kängor och lite sund jävlaranamma. The Cure bjuder på välbehövliga nyanser av svärta. Hon ger sig dessutom i kast med Sades Pearls från 1992. Originalets tunga allvar blir tyvärr i Aries version mest irriterande skval, trots att texten är densamma.

Alltsammans inbäddat i varianter på samma melodi. Så tycks det när skivan är slut. Mjuka täcken av ljud och röster gör varken mord eller mirakel.

När de mörkare nyanserna får ge vika för denna pastellpalett blir mottagandet beroende av lyssnarens dagsform. Igår passade Aries trallvänliga världsförbättrarsoul utmärkt som bakgrund. Idag kräks jag lite i munnen och vill hellre lyssna på dystopiskt gnäll. För att det ska hålla hela vägen krävs något mer, som en komplexitet att känna igen sig i.