När Nina Persson släppte första A Camp-skivan tyckte jag den lät som en ventil. Som: om jag inte gör det här nu kommer jag implodera. Inte så mycket i uttryck som i nerv.

Nu nästan ett decennium senare låter det helt annorlunda av A Camp. Det låter så mycket mer … vuxet.

Förra gången var A Camp Nina Persson, även om Niclas Frisk var en stor del av projektet redan då. Det kändes som att just den delen var viktig. Det var hon, utan. Framför allt det: utan. Utan förväntningar (hur mycket man nu kan vara utan förväntningar när man är miljonsäljande sångerska), utan bandet, utan krav, utan en bakkatalog.

Nu verkar hon mest vilja fortsätta göra musik. Och det är det inte längre ett soloprojekt ens på pappret — utan en trio. Niclas Frisk är kvar och den sista tredjedelen är Nathan Larson.

När jag lyssnar igenom skivan slås jag av några saker. Som att hon väl inte kan låta mer svensk än vad hon gör i sången till hennes nya hemland, My America. Den låter som ett saxparty, som en svensk bastion där de slagit ned sina bopålar i Harlem. Hey rock star! / You’re my America. Som längtan efter att föra över det där trygga svenska, som de kanske inte ens har kvar i Sverige, över Atlanten till det nya. Föra över det man saknar, medelst något man inte saknar enkom för att det slår an på så många strängar.

Det finns riktigt starkt material på skivan. Första singeln, Stronger Than Jesus, har någonting jag återkommer till gång efter annan och duetten med Nicolai Dunger, Golden Teeth and Silver Medals, har fantastiska delar av låten (även om refrängen får mig att vilja byta låt). Men den som framför allt står ut är Chinatown. Den sätter jag som en av de högsta bland vårens låtar. Sakt- och vemodigt.

Det handlar om platser, fysiska och mentala. Hon är avmätt som alltid, men så mycket mer strävsam nu. Hon har accepterat att hon är mellanmjölk på Hemköp trots att hon flytt Malmö för New York. Och hon låter ganska tillfreds, om än med viss livsleda. Men den tror jag inte man kommer ifrån.