Som ni säkert minns från de gamla sagorna är alla goda ting tre. Detsamma gäller även i Fredriks värld där bandet just nu är mitt uppe i en trilogi av ep-släpp. Först ut är Holm som dimper ner i ett mini-cd-format. Inget man sätter i bilen direkt med andra ord. Ett väldigt medvetet val skulle jag tro för Fredriks sagomusik ska man lyssna på i ett kolsvart rum. Utan någon slags tanke på rödljus, bälte eller helljus. Helst utan tankar på något alls. Det kräver viss ansträngning men det är verkligen värt det. Har du en bra ljudkälla och lyckas fokusera kan du näst intill hamna i trans när du lyssnar.

Vinterbarn: Börjar med nana:nde och byggs upp med klassiskt western:oande. Detta blandas med ljud som jag har svårt att knyta till en ursprungskälla. Det hela kan nog uppfattas ganska experimentiellt men Fredrik binder ihop det med den fina stämsången. Sen kommer trummorna och det som var ganska mysigt och stillsamt i början av låten blir istället dramatiskt. Hela låten följer egentligen samma figur och matar på likt ett lokomotiv. Men arrangemanget innehåller hela tiden variationer så det blir aldrig långtråkigt.

Milo: Inte samma driv som förstaspåret men däremot återfinns de där svävande stämmorna som är helt fantastiska. Gitarrplocket går igenom hela låten och varvas med små elektroniska ljud som smyger sig på. Mycket lugnare än de övriga låtarna.

Den sista fabriken: Låter lite som Frou Frous låt Let Go i inledningsskedet. Men till skillnad från den låten kommer det ingen rivig Imogen Heap-sång över de häftiga svepningarna. Det kommer ingen sång alls. Istället kommer en gitarr in i samma anda av vemod. Låten förblir totalt vemod och detta är låten på ep:n jag tycker minst om. Hade den låten varit på ett album hade det inte gjort så mycket men nu känns det som att en annan, kanske bättre, låt fick stryka på foten.

Holm: Gitarren låter som porlande vatten och jag förflyttas till ett litet vattenfall mitt ute i skogen. Älvorna kommer och lägger lite stämsång. Ett element som nu känns igen. Distad orgel smyger sig på tillsammans med en riktig filmtrumma värdig Sagan om ringen-trilogin.

Fredriks sound beskrivs bäst som akustiska skräpgitarrer, stämningsfulla älvstämmor blandat med konstiga elektroniska ljud. Låtarna byggs upp från start till slut utan att riktigt explodera vilket i detta fall är skönt. Det är avslappningsmusik att drömma sig bort tillsammans med. Denna skiva är således förstaalternativet efter en tung dag i det stressiga vardagslivet. Men musiken kräver verkligen att man är på rätt humör för att den ska komma till sin rätt.