Joe Budden stod för 2008 års hetaste vers. I Who gick han på i sexton minuter och snackade om skicket på dagens hiphop. Senare på året släppte han det digitala albumet Halfway House och där lät han aldrig de kraftfulla och hårda beaten överrösta hans vassa rap. Efter det tog han hem storsegern i beefen med Saigon, en rappare som trots att han bara släppte fyra låter förra året och aldrig har släppt ett album fortfarande är ett av hiphopens stora hopp. Joe Budden är het.

För sex år sedan släpptes Joe Buddens självbetitlade debutalbum på Def Jam. Albumet gav inte så mycket mer än halvtrista singlar som fick agera soundtrack till diverse filmer och tv-spel. När Budden sedan råkade ut för bolagsproblem och album som hamnade på hyllan kunde hans karriär fallit samman.

Budden bröt med Def Jam, och istället för en död karriär gav det en positiv effekt. Budden fortsatte att spotta ur sig ord och påbörjade mixtapeserien Mood Muzik. Han slöt även avtal med Amalgam Digital, och har redan släppt två album hos dem. Halfway House släpptes digitalt i november för att värma upp inför det stora släppet, Padded Room.

Micken tycks vara det enda som Joe Budden fokuserar på. Medan andra rappare ofta beskrivs som underhållare eller artister känns det som att ingen titel passar Budden så bra som endast rappare. På hans nya album märks detta mer än någonsin. Bakom albumet står inte de mest högklassiga producenterna, och beaten blir lidande. De är ofta lite skräniga och fantasilösa, och väldigt mustiga. Det skadar dock inte albumet så mycket som man kan tro, eftersom Budden engagerar lyssnaren med sin säkra rap. Fast samtidigt skulle det ju var kul med lite klarare beats med dunk i ibland, vi hörde på Mood Muzik 3 (The Album) att New Jerseys hetaste rappare passar ypperligt till sådan typ av hiphop också.

Padded Room börjar lite trevande, dock är The Game-gästade The Future ganska uppfriskande, men när Budden är arg i Blood On The Wall och sedan djupt nere i mörkret på bland andra I Couldn’t Help It och Angel In My Life är det nästintill trollbindande intressant.

They say the room’s padded for my own safety. But the cushion don’t soften shit. They lock the door, but still they left my thoughts in it.

De långsamma låtarna där Budden tycks ha fastnat i en tjock dyster dröm är de bästa på albumet. Så bra att de nästan får en att glömma den katastrofala rocklåten Adrenaline och de andra spåren som är krassligt producerade. När Padded Room är som bäst är det det bästa Budden har gjort hittills i sin karriär, och de delarna av albumet får full pott på betygsskalan.

Padded Room är fortsättningen på Halfway House. Kopplingen mellan de två albumen är tydlig. De visar tillsammans vem Joe Budden är. Hans komplexa personlighet och svåra bakgrund. Det är en intressant skildring.

Padded Room är inte lika snyggt producerad som Halfway House och har ett par tråkiga bottennapp, men albumet innehåller allra djupaste som flyter ut ur Buddens trasiga liv. Berättande som man inte kan hitta någon annanstans. Det som vi bara får höra när Joe sitter ensam i isoleringscellen och inte har någonstans att gå förutom djupt in i sig själv.