The Half Naked Truth 1998-2008 är en liten låda med åtta cd-skivor och ett 32 sidor tjockt häfte. Det handlar om drygt nio timmar musik. Många av låtarna återkommer i flera olika versioner. Om du förväntar dig att få djuplodande jämförelser mellan de olika versionerna kan du sluta läsa nu. Jag har inte haft en chans att komma till sådana slutsatser sen det här paketet landade i min brevlåda.

Sanningen är att när jag börjar skriva det här har jag fortfarande tre timmar kvar att lyssna på innan jag är i mål.

Borde jag inte lyssna på hela materialet innan jag fäller omdömet? Kanske. Men samtidigt, varför då? Jag hör ju redan när första tonen träffar trumhinnan att jag kommer att älska de här nio timmarna förbehållslöst.

Ingen fyller sin saxofon med lika mycket intensitet, värme och känslor som Jonas Kullhammar. Varje ton spelas som om den vore den sista. Han har min uppmärksamhet från första till sista stund.

Förutom Kullhammar på saxofon fylls kvartetten av några av landets finaste musiker. Torbjörn Gulz spelar piano, Torbjörn Zetterberg pumpar på basen och Jonas Holgersson ser till att trummorna styr mot säkra mål. De är tätt samspelta och svänger som en enhet snarare än fyra fria viljor, till och med när de drar åt olika håll. De har en särskild energi som är svår att värja sig mot. Belöningen för den som släpper taget och ger sig hän är stor, större, största möjliga njutning.

Det går inte att överskatta den betydelse Jonas Kullhammar haft för den samtida svenska jazzen. Jag vågar hävda att ingen svensk musiker gjort mer för att flytta jazzen till lyssnare utanför de slutna medlemskortskrävande sällskapen. Möjligen i konkurrens med salig Esbjörn Svensson, även om deras insatser skiljer sig åt. Jonas Kullhammars betydelse sträcker sig långt bortom den egna musiken.

Via egna skivbolaget Moserobie har han släppt över 60 album. Under lång tid satt han själv hemma på kammaren och stoppade skivorna i kuvert innan de skickades till lyssnare runt om i världen. Gör det själv, punk, allt det där. Fast jazz hela vägen. Det är en gärning som förtjänar respekt.

Att så här när cd-skivan ligger på ättestupan ge ut en box med nio timmar tidigare osläppt, det mesta liveinspelat, material är antingen genialt eller dumdristigt. Att begränsa upplagan till 900 exemplar är nog lika förnuftigt som det är synd om alla dem som aldrig kommer att få hålla en egen box i handen.

Materialet på skivorna är valt ur ett råmaterial på mellan 40 och 50 timmar. Något som vid en första anblick förvirrade mig var att upptagningar från samma konserter är utspridda över flera olika cd-skivor. Det handlar med andra ord inte om några fullständiga konserter återgivna exakt så som de en gång var. Istället har kvartetten, gissar jag, satsat på att sätta ihop åtta album som står fint på egna ben. På samma cd kan en liveinspelning från 2003 ligga bredvid en rest från första gången bandet stod i en studio. Det funkar oväntat bra.

Nio timmar musik är egentligen en alldeles för överjävla mastig bit. Trots att jag förmodligen är minst lika musikaliskt rastlös som Jonas Kullhammar blir jag aldrig uttråkad. Om det inte vore för att det finns så galet mycket spännande musik bortom nästa krök skulle jag förmodligen vara nöjd med att lyssna på The Half Naked Truth 1998-2008 resten av året.

Nu har jag bara två av åtta cd-skivor kvar innan det är dags att börja lyssna om. Då ska jag ta alla inspelningarna från Hallsberg tror jag. Eller Umeå kanske? Finlandsinstitutet?

Bebopalulia