Hiphopen och jag har glidit isär lite senaste åren. Periodare som jag är växlar mitt musiklyssnande över tid, utan att det egentligen finns någon medveten rörelse eller tanke med mina förflyttningar i sidled eller tidsresemässigt bakåt.

Under större delen av nittiotalet och en bra bit in på tvåtusentalet spelade hiphopen en stor roll. Sedan några år tillbaka är det inte längre så. Vet inte varför eller hur, men det har blivit betydligt färre stopp vid hiphopens hållplatser.

Så klev Karin Lillbroända in i redaktionen för att förstärka dagensskiva främst i hiphop-/soul-facket och vips väcktes mitt hiphopintresse igen. Inte så mycket att Karin klev in på arenan i sig, som för att hon i redaktionens sammanfattning över vad som var roligast i musikväg under januari 2009 listade Eminem, 50 Cent och Dr Dre. Av någon anledning fick det mig att tänka i hiphop-banor igen. Och det fick mig också att ställa den i sammanhanget fullständigt självklara frågan.

Vad gör DJ Premier nuförtiden? Och sedan: Varför hör han aldrig av sig?

Okej. Den sista frågan kanske jag inte ställde mig själv. Men däremot började jag kolla upp vad tusan Primo gjort senaste året eller så. För Timbaland, Dr Dre och i princip vilken för tillfället dominerande hiphopproducent som helst i all ära: DJ Premier är den störste av dem alla.

Han är inte den som tänjt flest gränser eller slagit upp flest stängda hiphopdörrar. Snarare tvärtom. Undantaget Gang Starrs pionjärarbete med att vara drivande i att äkta jazzen med hiphopen i slutet av åttiotalet har Primo snarast stirrat så mycket på fläcken precis runt hans fötter att flera generationer av skostirrarband skulle kunna bli gröna av avund. Ett klassiskt boom bap-beat invirat i mer eller mindre obskyra jazzsamplingar där dammet fortfarande hörs i skivskårorna är modellen som gäller.

Ett recept lika enkelt som tidlöst. Och samtidigt ett recept som få andra klarat av att göra lika intressant, svängigt och fantastiskt.

Tyvärr är det snarast tvärtom. Många tror att det är i boom bapen som magin ligger – att bygga hela rytmverket kring samarbetet mellan baskaggen och virvlen – men i fel händer är få saker tråkigare. För att hiphop ska få stuns måste rapparen ha någon att sparra mot. Ingen slugger som statiskt slänger fram en höger-vänster-höger-vänster. Det krävs någon som jabbar, hoppar runt, fintar, duckar, retas och utmanar rapparen att bli bättre. Vassare.

Precis det lilla extra som gör att DJ Premier sitter där rätt ohotad på sin producenttron, med den gamla skolans scratchhantverk som kronan på verket. Och en av Primos absolut bästa produktioner fick han till tillsammans med Royce Da 5’9″ i och med Boom.

När jag upptäckte att DJ Premier och Royce hade en ny låt ihop 2008 blev jag kort sagt rätt upprymd. Och med all rätta skulle det visa sig.

Royce gör sin grej och gör den bra. Det är inte bara hans flyt som passar den musikaliska grund som Primo skapat åt honom – hans lätt raspiga röst låter lika återanvänt begagnad som samplingen som används. På ett bra sätt. Textmässigt är det ungefär det vi brukar höra när rappare tagit tid till att lite närmare lära känna den amerikanska nationens rättsapparat.

Men Royce får ursäkta. För mig är han gästartist i sin egen låt. Shake This är Primos.

Shake This är ovanligt mycket lättvikt för att vara DJ Premier. Eller kanske snarare ovanligt lekfull. Förmodligen är det den lättplockade gitarren som gör att musiken känns mer luftig än vad den egentligen är – en slags luftighet som får mig att tänka på Nelly runt tiden för Country Grammar. En löst hållen virvel, en dansande baskagge och en hängmatteslö gitarr.

Men det visar sig bara vara lugnet före stormen. För när Primo pluggar in alla kanaler tornar kaoset upp sig i takt med att trummorna blir allt mer påträngande. Och så kastas en burkad stråksampling in och alltihop fullständigt exploderar. Men än mer fascinerande är att Royce röst används som ett av instrumenten i arsenalen. Ju mer ljud som vräks in, desto mer måste Royce kämpa för att göra sig hörd. Och desto mer desperat låter han.

Mellan attackerna kallas de båda kombattanterna tillbaka till sina respektive ringhörnor – där Rösten och Musiken får chans att återhämta sig innan det är dags för nästa rond. Resultatet är beatboxande värt att skriva böcker och göra filmer om.

Det här är bra.

Det här är så galet jävla bra.