Ni kanske minns 90-talets dag-tv och serien Moesha, om tonåringen med samma namn. Brandy, som spelade huvudrollen som sprallig tonåring, fyller 30 år om några dagar. Human är hennes femte album. Det är mycket som har hänt sedan 2004 års förträffliga Afrodisiac. Atlantic övergavs för Epic. Hon var med i en bilolycka där en kvinna dog, med rättegång som följd, samtidigt som hon agerade domare i America’s Got Talent. Det lyckade Timbaland-samarbetet blev historia, då denne har ersatts av en återvändande Rodney Jerkins, som står för ungefär hälften av låtarna.

Det finns en tydlig vilja att ta ett steg bort från dansgolven till ensamma kontemplerande stunder, fulla av ångest och sårbarhet. Jag tror det senare är ett svårare projekt. Man kan tycka att Human är full av plattityder. Man kan också tycka att Brandy ger sin version av vad det innebär att vara människa. Det beror mest på humör.

Egentligen räcker det med att höra ett par låtar, förslagsvis singeln Right Here (Departed), Piano Man och Human, för att veta hur rubbet låter. Resten är varianter, remarkabla för sin stiltje. Jag vill inte dansa. Jag blir inte arg. Jag skrattar inte. Jag börjar inte muttersnyfta över begångna oförrätter och krossade illusioner. Jag börjar inte gråta av rörelse. Jag får inget pirr. Musiken får mig inte att tänka på ensamhet, inte heller på gemenskap. Min näve knyts inte i kämparanda och jag vill inte peka finger. Jag nynnar med i de trevliga melodierna, men i övrigt händer det ingenting. Brandy har flera gånger bevisat att hon kan beröra och påverka mer, inte minst med hemlösa Sweet Nothings som florerade för något år sedan.

Human är fisljummen. Den är ett symmetriskt och moget verk som pekar ut den gyllene medelvägen. Den är, som SCB så fint beskriver medelsvensson, Anna Maria och Lars Erik Johansson i villan i tätorten, med en silvergrå Volvo av 2000 års modell och två tonårsbarn vid namn Johan och Emma. Det är inget fel med det, världen behöver sina medelmåttor. Men mer än så kan man inte säga om Human.