dagensskiva.com

48 timmar

Gästrecension

Laleh: Me and Simon
Me and Simon (album, cd) Laleh
2009
Warner
7/10

Helheten definierar delarna

Första tanken är att Laleh lagt prinsessan på hyllan. Det är det seriösa förstahandsintrycket som leder tankarna dit. Men efter en snabb tillbakablick ger jag mig själv omläxa.

Okej, förra skivan från 2006 hette Prinsessor. Minnet av Laleh på en konsert för ett par år sedan gav mig dessutom samma sagoassociationer.

Men på skiva har Laleh aldrig viftat med diademet. Där har hon aldrig varit något annat än en stark kvinna som modigt blottat sig själv för lyssnaren, utan ett spår av rosa tyll i arrangemangen.
Med det sagt vill jag ändå framhålla att en mognad ändå känns väldigt påtaglig. Nu ska man inte glömma att Lalehs skivor alltid är speciella. Lite som sådana där små ryska dockor som gömmer sig i varandra. Så även den här. Det är lekfullt, och mellan raderna har hon kilat in oväntade vändningar. På tretton spår hinner man med fler sinnesstämningar än ett episkt drama med Oscarambitioner. Och på något sätt får hon allt att hålla samman. Nu mer än någonsin.

Nej, skillnaden är mer en känsla av trygghet. Förr kunde man snarare uppleva ett sökande. Det var en del av det ärliga intrycket, att man fick följa med på den färden. Nu finns Laleh fortfarande kvar, med sin speciella röst, sitt sätt att plocka tonerna underifrån och kontrasterna i styrka och känslighet, men hon har hittat fram.

Idag handlar det om styrka. På sätt och vis påminner det om Anna Termheims Seperation Road men det här är ingen break up-skiva. Det här handlar inte om att gå vidare, utan att ha hittat sig själv. Att inte sitta på alla svaren men tycka att det känns okej ändå. Radiohitarna Big City Love och Simon Says börjar kännas lite tråkiga men hon driver ihärdigt på, som i Go Go eller Roses där de tidiga 80-talsflirtarna ger ett gott retrogung. I nästa stund står hon på barikaderna i Nation.

Men kanske går låtarna på svenska fram mer tydligt. Hennes egensinniga klang kommer fram mer och uppbyggnaden känns också lite mer experimentell. Som på singeln Snö (som gjordes till Arnfilmerna och spelades in med London-symfonikerna), men egentligen är det nog Bjuröklubb som jag tycker bäst om.

Oavsett så beklagar jag att de engelska låtarna får ta så mycket plats, trots att den delen mer än väl håller måttet. Alla bitar spelar faktiskt sin sin roll, såväl var för sig som tillsammans. Och kanske hade de sista svenska spåren och den ensamma persiska krafturladdningen inte stått ut lika utsökt. Kanske är det helhetsbilden som stärker variationen.

Mindy Lara

Publicerad: 2009-01-24 00:00 / Uppdaterad: 2009-01-28 16:15

Kategori: Dagens skiva, Gästrecension, Recension | Recension: #4926

8 kommentarer

Verkar bra! Detta ska kollas upp.

Peterok Oregistrerad 2009-01-24 00:57
 

Heter det Bjuröklubb eller Bjurö klubb? Har Laleh skrivit fel på skivan?!

RONNA Oregistrerad 2009-01-24 10:32
 

Platsen heter Bjuröklubb och inget annat.

Medlem 2009-01-24 11:57
 

Mycket intressant fråga Ronna? Någon som vet!? Måste få veta nu!!

Peterok Oregistrerad 2009-01-24 12:03
 

Peterok kul att du också tycker det! Så här ser det ut http://i43.tinypic.com/33p8p76.png – fixade screenshot för dig!

RONNA Oregistrerad 2009-01-24 16:21
 

Kanske bra men int fan är det PUNK!

Kurt Kloak Oregistrerad 2009-01-24 17:44
 

Kul att se Laleh igen. Det är inte alla som lyckas kombinera att vara udda fåglar i grammofonbranchen ™ med att vara BRA. ;)

Robert Oregistrerad 2009-01-24 20:27
 

Hon är helt underbar! tummen upp för denna enastående artist!

Love to Laleh!

M.K Oregistrerad 2009-01-26 01:38
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig