Någon sade en gång att soul uppstår i mötet mellan religion och sex. Det är ett påstående som etsat sig fast, trots att jag inte vet om jag tycker det ligger en sanning i det eller att det mest är en lika tröttsam myt som att rockmusiker kommer från arbetarklassen. Varje gång jag lyssnar på Anthony Hamilton minns jag ändå dessa ord.

Det kan vara det andliga inslaget i texterna i kombination med de inte sällan dystra men alltid sensuella kärleksförklaringarna. Bägge varianter enastående framförda i växlingar mellan raspig baryton och falsett. Det kan också bero på de inte alltid rättvisa, på autopilot styrda, associationerna till pastor Al Greens världsliga stordåd liksom prästsonen Marvin Gayes sinnlighet. Utöver detta tillkommer Hamiltons mörkare, kritiska sida, med skildringar av ondska i olika format.

Hans röst gör honom till en raritet, i samma liga som Toni Braxton, Cee-Lo och Macy Gray, och han lyckas fånga intresset och hålla det längre än musikaliska likar som Jaheim och Raheem DeVaughn. Tillsammans med studiorävar som Ahmir Thompson och James Poyser har han skapat låtar värda historieskrivning; Pass Me Over, Comin’ From Where I’m From och Lucille för att nämna några.

Med sådana meriter hamnar tråkigt nog The Point of It All i skuggan av de två album som placerade Anthony Hamilton på kartan, Comin’ From Where I’m From (2003) och Ain’t Nobody Worryin’ (2005). Till en början är det en jämn platta, i meningen slätstruken, och de fenomenala bitarna saknas. Med lyssningarna växer den.

Soul’s On Fire, med sin pianokompade desperation, går från dussinspår till mastodontsoul. I The News ger Hamilton återigen prov på sin välljudande weltschmerz, men avrundar med att mässa ett förtröstansfullt Willie Hutch-citat. Annars är The Point Of It All det gladaste Anthony Hamilton släppt ifrån sig. Det flörtas med hiphop och balladerna är mer elegant framförda än någonsin. Här finns dynamik nog att bita i både för de som gillar beats och de som gillar baby-making.

Ändå saknar jag den upplevelse tidigare nämnda album erbjöd. De fjorton spåren hade kunnat bli nio utan någon skada skedd. Kanske växer The Point Of It All ytterligare, fylls med mer själ och liv. Om inte är det ett tillräckligt, dock inte imponerande album.