När Pet Shop Boys släppte den andra delen i Disco-serien stod det en gång för alla klart – det där som alla som samlade Pet Shop Boys-singlar vetat i flera år.

Chris Lowe och Neil Tennant var usla på att välja remixare.

Det här var åtminstone sant under en stor del av det tidiga nittiotalet. Kan något hävdas till deras försvar skulle det väl vara att de inte var ensamma. De hoppade så att säga på sightseeing-tåget. Och Disco 2 blev deras samlade misslyckande.

När nittiotalet lämnade extended-årtiondet bakom sig passade man samtidigt på att hinka ut det invanda mönstret för vad en ”remix” var. För den mesta var den extended. Eller maxi. Men så kom nittiotalet. Remixen och originalversionen hamnade på olika planhalvor. Men stod på något sätt också på var sin sida om en brytpunkt i musikhistorien. När en låt slutade vara en låt och blev en beta. När årtiondet hunnit nästan halvvägs dansade klubbfolket in på popfansens årslistor, med Chemical Brothers Jailbird-remix som murbräcka.

När DJ Erol Alkan precis i början av 2000-talet la Kylies monsterhit Can’t Get You Out of My Head ovanpå New Orders Blue Monday var det lika mycket ett barn av sin trendtid, när 2 Many DJ’s och mash-ups var så inne det bara kunde bli.

Men det var likväl fullständigt genialiskt.

När Can’t Get You Out of My Head släpptes blev den inte bara Kylies första listetta på tretton år. Den blev också en av de mest sålda singlarna på den här sidan millennieskiftet och markerade att världens största lilla popprinsessa var tillbaka på toppen igen efter att ha irrat runt några förvirrade år. Att Kylie premiärframförde Can’t Get Blue Monday Out of My Head nästan precis 20 år efter det att Blue Monday kom känns även det nästan som en tanke. Både låtarna handlade ju om samma sak: plocka upp en trend som hunnit växa till sig men som inte riktigt hunnit stäcka sig ovan mark och sedan göra pop för topplistorna av den. Det som britterna alltid varit världsbäst på.

Med de här förutsättningarna – och med Kylie – är det nästan lite imponerande hur en snart decennieomspännande remixsamling kunnat bli så tråkig.

Självklart öppnar alltihop med just Can’t Get Blue Monday Out of My Head – även om det tyvärr inte den här gången heller blev den ursprungliga bootlegversionen som fick följa med, utan den nyinspelade. Så långt allt väl. Men sedan är det snudd på slut med det roliga.

Okej att Kylies senare skivor inte varit i klass med Lightyears och Fever, och att låtmaterialet följaktligen är svagare, men inte ens de discosprudlande singelpärlorna får dansa lika snyggt som de gjorde från början. Spinning Around och Love at First Sight håller sig ganska nära originalversionerna visserligen – men dränerade på liv och energi. Och vad Knuckleheadz gör med In Your Eyes ska vi bara inte prata om. Det nyare materialet representeras med oinspirerade omstöpningar av namn som Chemical Brothers och Mylo och de remixerna knorrar ungefär lika ljummet nu som när de kom.

Men det finns undantag. Förutom öppningsspåret funkar Sébastien Légers I Want Your Love-minnande klädbyte på In Your Arms, Bini & Martinis gästspel på On a Night Like This (ja, det är ju Bini & Martini) och härligt campande Your Disco Needs You (förbisedd pärla från Lightyears skriven av Kylie, Robbie Williams och Guy Chambers. Dessutom med en fantastisk video!). Och förutom Blue Monday-utflykten är det förstås Fischerspooners omtag på Come Into My World som fortfarande funkar bäst.

Och sist då, förstås, något osläppt. Men titelspåret gör varken från och till – helt okej, men inte mycket mer än så. Och ”okej” sammanfattar tyvärr större delen av Boombox. Med några få undantag finns det överhuvudtaget ingen anledning att titta åt remixerna istället för att gräva fram originalversionerna.

Boombox är ingen Disco 2. Så illa är det inte, som tur är.

Men nog finns det anledning för Kylie – och människorna runt henne – att fundera på hur hennes remixjag egentligen ska se ut. Och framförallt låta.