Av någon anledning slår det mig att Misery Index nya skiva Traitors står mig upp i halsen efter ett tag. Och det stör mig. Väldigt mycket.

Mitt förhållande till Baltimore-grabbarna har varit tämligen sunt ända sedan jag stiftade bekantskap med dem på EP:n Overthrow. Visserligen falnade det en aning i och med förra given, Discordia, där det blev allt mer tydligt att de upplyftande neokänginslagen från de tidigare skivorna gjorde sig allt mindre påminda.

Så är även fallet på Traitors, även om bandet fortfarande ståtar med en hel del punkiga inslag i sin death metal. Mer traditionell käng än Tragedy om man så vill. Och detta är väl i sig inget dåligt, bara inte lika bra som jag vet att det kan bli.

Men efter att ha försökt med skivan ytterligare en gång slår det mig till slut vad det är som är så oerhört störigt med Traitors. Det handlar inte om att det är särskilt dåliga låtar, som jag först trodde. Tvärtom finns det gott om snygga arrangemang tack vare dynamik och effektiva tempoväxlingar.

I stället är det den snustorra produktionen som får mig att avstå från att gräva ner mig så djupt i Traitors som jag på förhand skulle vilja. Framför allt saknar trummorna all slags resonans och det tar verkligen udden av hela skivan.

Trist, onekligen, med tanke på hur högt jag håller bandet och fantastiskt onödigt, när jag trots allt hör att det finns frön till fler stordåd där någonstans.