Jag har läst börssidorna, spridit ut dåliga aktietips och i hemlighet hoppats på att ekonomin skulle gå ner i toaletten. För dåliga tider betyder inte bara dåliga tider utan även kreativitet hämtad ur fattigdom, svårmod och en brinnande längtan att ta sig ur sin miserabla miljö.

Resultatet blir ofta brilliant musik. Se vad det brittiska 80-talets arbetslöshet och industridöd gjorde för musikhistorien. Tack Maggie Thatcher. Förvisso innefattar det även UB40 men det behöver vi inte prata om nu.

Kan hända är Glasvegas en produkt av detta men juryn är fortfarande ute när det gäller det. Så med min radar inställd på att sniffa upp band ursprungna ur misär lyssnar jag intresserat på The Social Services.

Det första spåret The Baltic Sea sätter exakt fingret på den svenska mentaliteten,

Oh Sweden [..] You design such great furniture and storage solutions/ And mass-produce them too/ But nobody smiles back at me on the underground on my way to work.

Och det till tonerna av en väldigt upbeat popmelodi. The Social Services består av två tredjedelar skottar och en tredjedel svensk som för närvarande bor i Sverige. Kanske är det därför de har distansen och förmågan att betrakta Sverige på ett nydanande sätt.

It’s Nothing Personal, It’s National Security är ömsom tweepop med gulligt piano för att sedan storma fram med skrik och mörka teman. Det blir politiskt. På något sätt lyckas de hitta en gyllende väg mellan skitig brittisk realism och svensk sötpop. Fint blir det texterna gnistrar och melodierna är tighta och ackompanjerade med munspel som på Seven Dwarves. På La Belle Angele är de vackert nostalgiska om en pub i Edinburgh med samma namn som brann ner 2002.

Sen går de och förstör allting med en förrädisk verion av You Are My Sunshine.