Med influenser från mer eller mindre varenda känt pop/rock/indieband sedan början av nittiotalet är det väl svårt att göra fel. Men kanske än hellre, jävligt svårt att göra rätt. Lika svårt, för att inte säga omöjligt, är det att lyssna på Nite O’s och verkligen känna att man upptäckt något nytt. Skramlig, halvyr och ryckig poprock som visserligen inte förolämpar någon, men heller inget som direkt fastnar. Ni förstår. Bandet själva citerar bland annat The Clash och Television bland sina referenser, och det förstnämnda kan jag mycket väl skriva under på, om vi talar om deras mest poporienterade stunder. Men av Televisions hypnotiska monotoni och melodier finns väldigt lite hos Jive. Det jag, speciellt i Mockin’ Around, däremot hör om och om igen, är The Libertines. Kanske mest för att sången låter så extremt likt Carl Barats, speciellt vad gäller fraseringen, men hey, det är inte heller världens sämsta referens.

Jag kan mycket väl tänka mig att svensk nationell radio plockar upp Jive, om den inte redan gjort det. Speciellt titelspåret, som inte är en helt osvängig historia. Men jag vill fortfarande, med ljus och lykta, efterlysa det berömda ”DETET”. Anledningen. Blodsmaken. Et cetera. Jive verkar absolut vara ett mycket sympatiskt band men det gör ingen sommar. För närvarande har jag ingen egentlig åsikt om det här bandet. Och om man är en aning cyniskt lagd, så säger det väl mer än en tusen ord lång recension.