Vissa band kan ta en hel livstid på sig och aldrig någonsin riktigt ändra sitt sound överhuvudtaget. De kör på i samma inkörda spår, år efter år, med enbart marginella skillnader i sitt framförande och nyansering. Tyska Einstürzende Neubauten är som tur är inte ett av alla dessa band.

Från att ha varit en av industriscenens mest banbrytande pionjärer i början av 80-talet med sin hejdlösa blandning av punkens gör-det-själv-attityd, experimentlustan från krautrocken och oljud från slagborrar, vinkelslipar och plåtsjok, har de långsamt utvecklats till något helt annat. Ett sound som stundtals doftar mer Lee Hazlewood och folk/countrypop än vildsint, amfetaminstinn oljudsrock.

Men där 2004 års något sövande Perpetuum Mobile var nästintill trist i sitt ibland lite väl likriktade och behärskade lugn, visade sig uppföljaren, förra årets Alles Wieder Offen vara en betydligt spretigare, men också intressantare historia.

Det melankoliska lugnet finns fortfarande där, med lummiga hammondorglar och pianon, som i den drömlika Nagorny Karabach, men Alles Wieder Offen lider inte av den homogenitet som präglade föregångaren. Istället hinner den stegrande introduktionen Die Wellen knappt ta slut innan vi på spår tre kastas in i den underbart plåtslagar-präglade och ettriga Weil Weil Weil, som med en härligt monoton catchighet blandar gammalt med nytt.

Let’s do it a dada fortsätter även den på samma spår, med en metallisk klang och ett ös som nästan påminner om bandets klassiska Fütter mein ego från 1985. Och på så sätt fortsätter det, med en överlag nästan perfekt balans mellan det förgångna och det nya, och med ett låtmaterial starkare än mycket jag hört på väldigt länge. Alles Wieder Offen visar upp ett Neubauten som inte bara hittat en ny och passande melodisk kostym, men som också lärt sig att stolt bära upp den med hjälp av sina gamla oljudsärr.