Ständigt denne Jon Fält. Bara i år har han fängslat mig minst tre gånger. Så sitter jag här igen och lystrar medan han utforskar nya delar av sitt trumset. I skivdebuterande trion Lekverk tillåts han verkligen att ta ut svängarna. Han spelar på varje liten del av virvel, puka och cymbal. Vispar och bankar, river och driver. Det är kort sagt toppen.

I trion hittar jag också pianisten Adam Forkelid som visar upp en helt annan sida än den jag hörde från honom i Anagram. Här är det betydligt mer uppsluppet. Lekfullare. Att pianot tar större plats i en trio med bas och trummor som komplement är så klart inget konstigt.

Siste man ut är basisten med det omständliga namnet Putte Frick-Meijer Johander, lika tungvrickande som hans spel. Fängslande som ett segt lim mellan trummor och piano. Kitet som håller allt samman.

Om klangerna och melodierna från pianot åtminstone ibland är tydligt färgade av det svenska folkmusikarvet är det ändå rytmerna som står i centrum. Rytmer som går att nynna med i eller dansa till. Att man kan höra små hjärtliga stön och hummanden från musikerna i studion ökar nerven och närvaron. Ibland är det svårt att avgöra om det är trummorna eller pianot som spelar melodierna, eller för den delen rytmerna. Alla instrument drar sin tråd genom väven.

Jag tycker mycket om att lyssna på 21st Century Jump. Det är en rik skiva som lyckas vara både direkt och komplex. Den är lätt att fastna i, men svår att ta sig ur.