Paper Tigers kan ha varit det smartaste eller dummaste Sasu Ripatti gjort.

Å ena sidan var det precis som behövdes efter makalösa The Present Lover för att sänka förväntningarna inför kommande släpp. Visa att Sasu iklädd sitt Luomo-alias faktiskt var mänsklig och kapabel att göra musik som inte var helt igenom överfantastisk. Att ta ner förväntningarna på kommande Luomo-alster till vettiga nivåer.

Å andra sidan skulle den dippen kunna ses som tillfälligt svajande på en annars spikrak autobah och att nästa gång, ja nästa gång, då jävlar. Om man tillhörde skaran av tunnelavskärmade och inbitna strutsfan, ja då skulle Paper Tigers mer eller mindre garantera att det var kört för den fjärde skivan redan på ritbordet.

Och ja. Nu står vi här. Och jag sitter som bäst och borstar bort fågelfjädrarna från mina axlar.

Vad har då hänt sedan sist? Tja, tittar man på listan över inblandade är det lätt att tro att Luomo i rymden mellan Paper Tigers och Convival fått sitt stora, definitiva genombrott. Där det tidigare varit ungefär samma röster som varit Luomos verkliga ansikten, röster som dessutom aldrig rört upp de riktigt stora vågorna utanför Luomo-universumet. Den här gången trängs gästerna i det lilla kafferummet utanför Sasus studio. Sue Cie, bland annat skivbolagsboss på Orthlorng Musork när hon inte gör musik själv, Jake Shears, en av rösterna i Scissor Sisters, Apparat-Sascha Ring och även Cassy och Chubbs, som jag vet absolut ingenting om. Och så förstås det mest överraskande namnet av dem alla: Robert Owens.

Jovialiskt så det förslår.

Tillsammans med sin finske ciceron har de faktiskt flyttat Luomo-gränsmarkeringarna ännu något snäpp närmare popterritoriet. Luomo har ju alltid varit Ripattis popalias, men nu är det tydligare än nångonsin när några av låtarna på Convival blir trendriktig dun-da-dun-da-elektropop.

Men mitt i allt det här uppräknandet av allt som har tillkommit är det ändå det som inte finns där som blir mest påtagligt. Värmen. Melodierna. Antye Greie-Fuchs.

Hur mycket jag än försöker att inte tänka i de banorna är det omöjligt att släppa tanken att det var Antye och inte Sue Cie som skulle sköta pratrappandet i Nothing Goes Away. Där det med Antye bakom micken blivit något som smält ihop med omgivningen blir nu en röstkanal som träklubbats ner i fel hål utan att passa någonstans. Cassys och Jake Shears låtar blir pop – ja, så poppig halvintrovert techhouse nu går att göra – men ganska snabbt trillar allt in i tomgångsspåret och då känns de dryga åtta minuter var som de tilldelats väldigt långa. Sascha Ring-samarbetet Love You All klarar sig desto bättre där den dansar runt i Thom Yorke-land, men även här är rytmerna för markerade, för vassa, för opersonliga.

Och Robert Owens. Ja. Vi kan väl nöja oss med att konstatera att Ripatti gör ett imponerande jobb med att fullständigt slarva bort vartenda uns av talang som Robert har att erbjuda.

Men så precis när jag snudd på gett upp hoppet om att Convival ska höja sig över medelmåttornas ribba, ja då för de tre sista spåren oss tillbaka. Kanske inte ända tillbaka till The Present Lover, men inte långt ifrån.

Och det lyftet stavas framförallt Johanna Iivanainen. Och det känns inte som någon slump.

För med Antyes frånvaro är Johanna den tydligast lysande röda tråden som leder oss ända tillbaka Vocalcity. Hon må ha bytt efternamn under resan, men hennes röst är en större del Luomo än jag nog förstår.

Med henne vid mikrofonen lyckas Sasu med det han så grovt misslyckades med när Robert Owens stod på samma ställe. Han gör som han alltid har gjort. Han klipper upp och förvränger Johnnas röst. Han kastar upp den bland de virvlande digitalstormarna och ser hur den slits sönder och blir ett med musiken. Hur den studsar fram och tillbaka mellan hörlursfyrarna och skickar ut svaga nödsignalsekon. Men hela tiden är Sasu där och vässar ner de vassaste kanterna precis innan hon landar.

I mångt och mycket känns den fyra album långa resa som Sasu Ripatti gjort med Luomo som en parallell till det Ben Watt genomgått under ungefär samma tidsperiod. Att allt mer omge sig med kallare och hårdare ljud utan det vemod och den värme som blev den magiska motvikten. Men framförallt känns det som att de gör sina allra bästa skapelser tillsammans med en viss person. I Ben Watts fall heter hon Tracey Thorn. I Sasus telefonbok hittas hon under ”i” som i ”Iivanainen”.

Glädjande nog har en av de bästa låtarna på skivan inte sång av Johanna, utan istället av Luomo-nykomlingen Chubbs. Det finns med andra ord hopp om återväxten.

Men när de inledande sekunderna av albumavslutaren Lonely Music Co. rullar ut som en blåkopia av samma inledande sekunder av The Present Lovers Talk in Danger, ja, då är det svårt att inte obönhörligen göra den orättvisa jämförelsen.

Och dessutom att önska sig Sasu Ripatti ska råka riva ett hål i tidsrymden och rasa ut på andra sidan – fem år yngre.