Jag hörde Friday On My Knees för första gången i somras. Det var kokande varmt och den låg på som bakgrund till ett samtal jag, Avi Roig från It’s A Trap! och Gustaf Kjellvander, frontfigur i The Fine Arts Showcase, hade om livet i allmänhet och svensk musik i synnerhet. Där vi satt i hans kök hajade jag till när låten ljöd ur högtalarna och jag minns att inget annat spelade roll just där och då. Samma känsla infinner sig fortfarande när den nu släpps.

Det är ett gediget låtskrivande få förunnat, en romantisk och välbehövlig injektion på indiepopscenen och ytterligare ett exempel på att världen är orättvis. The Fine Arts Showcase borde få ett erkännande på ett bredare plan och det finns underlag för det. Redan på debuten The Fine Arts Showcase and the Electric Pavilion lades grunden, på påföljande Radiola föll allt på plats och låter kommande fullängdaren såhär bra kan det komma att bli succé. Att efter det släppa en skiva innehållande uteslutande covers på obskyra indiepopparna i The Rough Bunnies måste förvisso ses som självmord på karriären och kanske ett val inte helt enligt gängse mall. Det är därför kommande skivan är ”den viktiga” skivan.

Denna tolvtummare innehåller, förutom nämnda låt och, exklusiv för EP:n, Heaven to Me, semihiten Chemical Girl från Radiola och Modern Love från The Rough Bunnies-skivan. Smarta val då de knyter ihop vad bandet handlar om; rak, oborstad indiepop i rakt nedstigande led till Pavement, Sebadoh, Lemonheads och vidare till The Smiths och The Velvet Underground.

Med Friday On My Knees tar bandet delvis en ny väg med större ljudbild och en vägg av gitarrer och delvis råder det inga tvivel om att det är just The Fine Arts Showcase man lyssnar på. Med en klistrande refräng tar Gustaf Kjellvander låten till höjder man anat att bandet kunnat nå men först nu tagit sig dit. Med ett suggestivt Sonic Youth-minnande stick är låten i det närmaste fulländad och och väntan efter kommande albumet blir lång.

Heaven to Me är, i detta sammanhang, en bagatell. En akustisk kärlekssång med Gustafs säregna röst i förgrunden, en låt som med lätthet skulle platsa på Songs of Soils The Painted Trees of Ghostwood, skivan där han och brodern Christian delade på låtskrivandet. Det är en bra låt men inte heller något att hetsa upp sig för.