Hösten är snart här för The Hellacopters. Två dagar återstår av The Tour Before the Fall och i och med detta är också bandets existens till ända. I går var de i Huskvarna och höll hov. Och bandet lämnade scenen med fanan högt, minst sagt.

Hur sammanfattar man egentligen en karriär på en konsert? En karriär som utöver de egna studioalbumen har kantats av ett otal covers och pigga infall att dra av någon gammal dänga?

Minns spelningen på Hultsfred för några år sedan där Nicke Andersson påade Chuck Berrys Rock ‘n’ Roll Music med orden ”Nu blir det musikhistoria” direkt i ZTV innan de klev upp på scenen och rev av ovan nämnda låt från Hawaiiscenen. Det är fan inte lätt att knyta ihop den påsen.

Som väntat varvade The Hellacopters eget material med diverse covers i går. En uppspeedad version av Queens We will Rock You fick bereda väg för avslutande Soulseller, singeln In the Sign of the Octopus revs av, men tyvärr inte Darling, Darling, och förbandet Demons finfina Electrocute satt perfekt där den ska. Bland andra.

Men faktum kvarstår: The Hellacopters har egentligen nog av eget material för att fylla en konsert utan problem och det visade de i går igen. Den drygt en timme och tjugo minuter långa spelningen formligen bågnade av härlig rock ‘n’ roll av bästa snitt framförd av ett band i sitt esse.

Nicke Andersson och Robert ”Strängen” Dahlqvist stod onekligen i centrum. De båda gitarristerna blommade ut som de strängbändare de kommit att bli på senare år och det var verkligen två samspelta parhästar vi fick se i full aktion. Robban stod i vanliga ordning för finfint trumlir (är karl’n Sveriges bästa trummis? Jag tror banne mig det), Bobba drog sitt lass på den ena kanten och Kenny sitt på den andra. Som vi lärt känna The Hellacopters på senare år alltså.

”Sista chansen, Huskvarna!”, gastade Nicke innan bandet rev av örhänget (Gotta Get Some Action) Now! som det tredje av de fem extranumren, extranummer som inleddes med en otroligt ösig version av By the Grace of God, som jag kommer att minnas länge. Dessförinnan hade bandet varvat material från samtliga fullängdare, utan några egentliga överraskningar, men också utan några egentliga bottennapp.

Och när det molldrypande, pianodrivna outrot tonade ut, effektfullt framfört med enbart blekt bakljus på bandmedlemmarna, och Nicke böjde ner huvudet samtidigt som han sträckte händerna i luften både som ett tack och som en segergest, då var det över. Det enda som faktiskt kvarstod var att tacka, buga och bocka för allt The Hellacopters gett oss genom åren. Ni kommer att vara saknade.