Max Tundra.

Plastig machoactionfigur, en ny extrautrustningsspäckad terrängbilsmodell eller kanske artistnamnet på en lätt dyslektisk sleazerocktrummis?

Det kanske inte fullt så spännande svaret på vad som döljer sig bakom den ganska dubiösa pseudonymen är – Ben Jacobs. Lyckligtvis är det han under sitt alter ego presterar desto intressantare och betydligt roligare.

Ständigt balanserande på den ytterst fina gränsen mellan galenskap och genialitet kastar han till synes på måfå ner alla musikaliska beståndsdelar han kan hitta i en vansinnesspeedad mixer och förvandlar det sedan till popmusik tillagad i en galenpanna.

Hyperaktiv, spattig, sönderklipp-och-klistrad och på väg att falla sönder men lik förbannat någonstans pop. Ibland i form av en naivistisk dröm med pompösa harmonier och vindlande melodi som plötsligt briserar i en sockrig pastellexplosion. Andra gånger genom en somrig stämsångsrefräng, en sväng jazzfusion eller genom att smälta ihop eurotrance med Daft Punk.

Which Song är det bästa spår Scritti Politti aldrig skrev 1985 komplett med en sånginsats värdig Green Gartside och i Until We Die möts Steely Dan och Frank Zappa till ett discobeat. Tillsammans med mer eller mindre absurda texter om hur herr Tundra letar efter sin drömkvinna på MySpace och eBay eller förklarar sin djupa kärlek till ett kamerastativ är det inte alltid helt lätt att hänga med i alla tvära kast.

När det börjar flimra framför ögonen av alla klipp som far förbi i på något sätt ändå klockrent dansanta microcutorgien Orphaned, skänker man Jacobs en tacksamhetens tanke att låtarna oftast klockar in på runt treminutersstrecket. För hur lysande det än emellanåt faktiskt är skulle hjärnan nog inte skulle klara av så mycket större doser av hans väldigt speciella tolkning av popmusik.

Samtidigt känns det efter att ha lyssnat på Parallax Error Beheads You också fullständigt självklart varför Jacobs använder Tristan Tzaras dadaistiska manifest som ämnesingång på sin webbplats.