Jag har alltid reagerat på att Levellers ofta får oförtjänt mycket skit från diverse håll. Och ofta inte för sin musiks skull utan snarare är det guilt by association.

Antingen är det för studentikost, för mycket falafelvänster över dem eller så är det hockeyspelarmusik. Och enda stället de inte fått någon skit är faktiskt, nu när jag tänker på det, i mitt gamla hockeylag.

Rent musikaliskt har folk oftast inget att säga. Och varför skulle man ha det? Den kan ju knappast störa eller uppröra någon. Det är tämligen harmlös musik, tralligt och medryckande. Medryckande rocklåtar med folkmusikinslag, med ett patos och en melankoli ständigt närvarande.

Nej, jag kan inte förstå varför Levellers får ta så mycket skit. Men så delar jag, tillsammans med den så kallade studentrörelsen inbillar jag mig, den världssyn som britterna har, tycker om falafel och har spelat hockey.

När Levellers nu på ålderns höst släpper ytterligare en skiva är det som om de låtit eventuell kritik rinna av dem som vatten på en gås. För Letters from the Underground är Levellers i rakt nedstigande led från klassiska Levelling the Land.

De tappade fokus redan i delar av Mouth to Mouth och helt på Hello Pig, men nu har de hittat tillbaka. Det kunde skönjas redan på förra skivan Green Blade Rising, men blommade aldrig ut ordentligt. Det gör det på Letters from the Underground.

Öppnande Cholera Well, lugna Pale Rider och de flesta av de snabbare spåren är klockrena Levellers-stänkare, allt som oftast med ett melankoliskt skimmer tack vare fiolinslaget.

Letters from the Underground är Levellers bästa på länge.