dagensskiva.com

48 timmar

Recension

The Pogues: Rum, Sodomy & The Lash
Rum, Sodomy & The Lash The Pogues
1985
WEA Records
9/10

I am going where streams of whiskey are flowing

Lyssna

Sök efter skivan

Nu tar vi varvet med att lida för konsten igen.

Bara en sista gång, jag lovar.

När konstnären Théodore Géricault målade sitt mästerverk ”Raft of the Medusa” besökte han döende patienter på sjukhus för att få till det korrekt anatomiska uttrycket av mänskligt lidande. Han tog hem döda kroppar från bårhuset och bodde med dem i sin atelj‚ för realistiskt skildra förruttnelsens olika stadier.

Det finns en kuslig logik i att det är just ”Raft of the Medusa” som – i en lätt retuscherad version – är konvolut till The Pogues andra, och bästa, platta:

Om någon korsfästs på den masochistiska machomyten om sig själv så är det ju Shane MacGowan – vi snackar trots allt om någon som för tjugofem år sedan gavs sex veckor kvar att leva av läkarna.

Kanske kommer ni ihåg när deras popularitet peakade i staterna och de uppträdde på Saturday Night Live – någonstans begravd i en nikotinfärgad gröt av stavelser fanns en version av ”Sunday Morning Albert Bridge” (klunkade inte MacGowan ur en panna Tanq, rentav?) – och Dennis Miller fullständigt knäckte dem genom att sammanfatta det med ett:

- You know, I love the Pogues, but I've always been a sucker for lyrics.

Sen gick allt AWOL.

Dokumentären ”If I Should Fall from Grace” är effektivare skrämselpropaganda än något IOGT-NTO – eller Folktandvården – någonsin skulle kunna koka ihop – med en tandlös, EEG-flatlinad MacGowan, fingrar gula av nikotin, osammanhängande, ett enda fyrverkeri av kortslutande synapser:

- All I did was take extremely old-fashioned Irish music… proper Irish music… people's Ir — old-fashioned, y'know, in terms of people like Horslips and Planxty and De Danann and — I was, yeah, right, and like, uh, y'know, like, y'know, y'know, er, the music, y'know, the ceili music, and, y'know, like, lyrics about drinking, fucking, fighting, y'know, right, and, y'know, romantic lyrics about love and fucking and rebellion and whatever, y'know, yeh?

Och, jo, det här är ordagrannt citerat.

Den skiljegräns som kanske fanns en gång i tiden mellan den verklige Shane MacGowan och stereotypen Shane MacGowan som den druckne paddyn är sedan länge speedballad, heroinsnortad och whiskeyskrubbad till intet.

När Garth Ennis modellerade den ständigt röjande, irländske vampyren Cassidy i serietidningen ”Preacher” kring MacGowan var det en evigt svansbitande profetia som gick i lås:

Konsten som imiterar livet som imiterar konsten.

Så var också debuten ”Red Roses for Me” en oavbruten glorifiering av rödögda irländare i svarta dinnerjackets över sladdriga skjortkragar, ett enda långt, ”I'll walk in on my feet, but I'll leave there on my back”.

Det är såhär irländare dansar och, nej, det har inget med Michael Flatley att göra.

Sen kom då den här skivan.

I den tid på åttiotalet då man skulle vara snabb, slick och strömlinjeformad kom en platta – trubbigt tillyxad i producenstolen av Elvis Costello – som handlade om tonåriga bögfnask, krymplingar, keltiska krigshelgon med syffe och, uhm, Jesse James.

Shane MacGowan kallade sig en ”anti-Morrissey”, men snarare var han en enmans gerillaarm‚ mot den irländska förstoppade Val Doonican-koftkulturen.

”An abort of Irish music”, kallade landskollegan och musikern Noel Hill The Pogues.

Men i en tid av Sinn Fein-noja var det ironiskt nog MacGowan och hans anhang – med låtar som ”Birmingham Six” – som gav irländare i London så gott som fri lejd.

Och framförallt var The Pogues ett band som inte bara inte skämdes för sina rötter – medan Bono sjöng om Martin Luther King och dammiga öknar levde Brendan Behans slumpoesi i allra högsta grad i MacGowans egna texter:

”I took the jeers and drank the beers
and crawled back home at dawn
And ended up a barman in the morning
I played the pump and took the hump
and watered whiskey down
I talked of whores and horses
to the men who drank the brown”

Faktum är att de traditionella låtarna som klämts in på skivan bleknar i jämförelse med MacGowans egna kompositioner: det rusiga rumlandet i ”A Pair of Brown Eyes”, den osentimentala mistlursvalsen ”The Old Main Drag”. Slå-pannan-blodig-mot-ölbrickan-”Sally MacLennane”, som bäst kan beskrivas som MacGowan själv valde att beskriva The Pogues, ”Vi är som The Dubliners – men vi är snabbare och tar mer speed”.

Nu har han inte släppt ett studioalbum på snart åtta år, men bandet är återförenat – till och med Cait O'Riordan – som Costello roffade åt sig under inspelningen av denna skivan – är tillbaka.

- Han har nytt material och jag vet att en del av det är riktigt bra, han börjar komma tillbaka till vad han en gång var, sa mandolinisten Terry Woods om MacGowan i en intervju i The Guardian i slutet av förra månaden.

Och jag vet inte.

Det låter som hokuspokus.

Men varje gång jag kollar ”Completely Pogued Out”-VHS:n och Shane MacGowan dansar in nyåret med Kirsty MacColl på en scen någonstans och bandet runt dem river av crescendot till ”Fairytale of New York” under ett skyfall av konfetti, så är jag beredd att tro.

Konsten som imiterar livet som imiterar konsten, ni vet.

Så.

Nu ska jag sluta.

Kristofer Ahlström

Publicerad: 2004-12-17 00:00 / Uppdaterad: 2007-12-23 19:39

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #3009

38 kommentarer

Shane MacGowan är GUD! EN KYRKA säger jag!

Bashius May Oregistrerad 2004-12-17 00:01
 

Är denne Shane någon sorts superalkoholist eller? Är det här musik man blir extremt deppig av eller? Jag fattar inget. Jag måste vara trött.

Medlem 2004-12-17 00:09
 

Far i frid Kristofer. Må musiken vara med dig.

adjö Oregistrerad 2004-12-17 00:14
 

Bra Recension. Bra skiva, dock lite ojämn.

Medlem 2004-12-17 00:17
 

Bra recension, bra skiva, snyggt skivomslag.

Kajagogo Oregistrerad 2004-12-17 00:23
 

Detta är kanske den enda recension som jag någonsin i stort sett till fullo motsvarar mina egan tankar. skivan är odödlig.

Hegge Oregistrerad 2004-12-17 00:31
 

Bra recension, bra platta. Pogues bästa är nog ändå "If I should fall from grace with God".

Nicodemus Oregistrerad 2004-12-17 00:51
 

Kommer att sakna Kristofers recensioner.

Lysande platta, givetvis. 80-talets bästa punkplatta.

Medlem 2004-12-17 00:52
 

Bra val och trevlig recension. Även om jag likt vissa andra håller "If I should fall from Grace with God" som den bästa…

Medlem 2004-12-17 02:18
 

Tveklöst den jämnaste Pougesplattan, även om det är många bättre låtar på If I should fall from grace with God, som enligt min mening är den sista vettiga Pougesplattan. Jag kommer aldrig att glömma en sommar när jag besökte min storasyster i England och vi såg The Pogues på Brixton Academy. Shane var så full att han satt på trumpodiet hela konserten, tre-fyra gånger, när Spider Stacy var trött på att sjunga (han var också aspackad) gick han fram och sparkade på Shane som då raglade upp och drog av bl.a. Sit down by the fire, Streams of whiskey och Galway town innan han föll ihop igen. Shanes andedräkt kändes till tredje raden och det är nog fortfarande min största konsertupplevelse. Kanske inte den bästa…

Pelle (den äkta Pelle) Oregistrerad 2004-12-17 07:49
 

Jaha, där försvann den ende läsvärde recensenten på dsc. Bra recension som vanligt, Kristofer. Hoppas du fortsätter skriva om musik, du är alldeles för viktig för dagens klimat för att försvinna helt. Peace be with you!

DDDamn Oregistrerad 2004-12-17 08:09
 

Menar han det bokstavligt?

"Så, nu skall jag sluta" Kan ju betyda att han skall sluta skiva om att lida för konsten o.s.v. eller har jag missat något?

Kristoffer kom tillbaka-allt är förlåtet!!

Buck 65 Oregistrerad 2004-12-17 08:30
 

Tack för allt Kristofer. Hoppas du dyker upp i andra sammanhang.

Medlem 2004-12-17 08:36
 

Trist att du slutar, K. Kommer du synas någon annanstans? Läste att Nöjesguiden sökte musikrecensenter,är det därför du slutar på dagensskiva?

Trippenany Oregistrerad 2004-12-17 08:49
 

Buck 65: Läs bonusinfon. Det stod även i DSC:s nyhetsbrev. Sen är det nog meningen att avslutningen skall vara tvetydig. kändes som en värdig avslutning.

Jiggas Oregistrerad 2004-12-17 08:51
 

"If I Should Fall from Grace with God" är bättre.

Synd att du slutar, Kristofer.

Medlem 2004-12-17 09:01
 

Måste säga att även om jag rätt sällan håller med om det Kristofer skrivit i sina texter så är han och Ola de enda på den här sajten vars texter jag alltid läser från början till slut med stort intresse. Enligt min åsikt utklassar de större delen av musiktyckarpöbeln därute. Och ja, det inkluderar "professionella" tyckare på Aftonbladet, DN, NöjesGuiden, med flera.

DSC är grovt underskattat.

The doom will be mine if I stay Oregistrerad 2004-12-17 09:22
 

Fridens liljor, Kristofer! Tack för alla bra recensioner du skrivit här. Jag kan bara hoppas att fler av recensenterna på DSC lär sig av ditt sätt att srkiva.

MoFo Oregistrerad 2004-12-17 09:56
 

Far i frid Kristofer? Har jag missat något? Har Kristofer dött? I så fall borde redaktionen kontakta TeliaSonera och blockera hans e-post. Någon sitter i en lägenhet i Spånga och skickar meddelanden om bakfylla, firmafest och tristess från hans adress. Jag blir uppriktigt orolig när folk använder så kraftfulla beskrivningar när en skribent gör något så naturligt som att utveckla sig. Jämförelsen med personer som skriver RIP när obskyra punkare tryckt in sin sista nål, eller när folk på tvivelaktiga webbforum kraftigt överdriver sin betydelse och skriver gråtmilda avskedsbrev (bara för att komma tillbaka en vecka senare!) ligger nära till hands. Jag väljer emellertid att inte fullfölja det resonemanget här.

Jag har aldrig förstått mig på Pogues, eller alkoholromantik för den delen (även om jag i ärlighetens namn smålog lite åt ”Tanq”). Men så har jag inte heller sqautat med två sydafrikaner i en förort till London.

Kristofer – 18.00 på Riche?

Big men. Big money. Big games. Big libidos. Big trouble. Oregistrerad 2004-12-17 10:23
 

Big men LÄR ju vara JoEPP!

Sherlock Oregistrerad 2004-12-17 11:09
 

Denna skivan ska ni köpa! FÖR FAN!

Pedro the Lion Oregistrerad 2004-12-17 11:29
 

Kristofer, may the force be with you…

Medlem 2004-12-17 11:40
 

Håller med Pedro, klicka på Ginza-knappen under recensionen. 59:- kostar den!! Fantastiskt för en av musikhistoriens bästa skivor!

Dirk Digglah Oregistrerad 2004-12-17 11:40
 

Jag såg att Kristofer hade en stor artikel i senaste Ingmar, kanske är det det han ska ägna all sin tid åt nu. Skriva om film i Sveriges sämsta tidning, alltså.

Jag blir mer och mer som Alfie Oregistrerad 2004-12-17 12:58
 

ah synd.. en av de bästa musikrecesenterna i Sverige just nu.. helt klart.. ha det bra.

Medlem 2004-12-17 13:02
 

Här handlar det om något så elementärt och osentimentalt som att bortrationalisera sig själv. Kort sagt, slocknad entusiasm, och, för att parafrasera Neil Young: "It's better to burn out, than to bli typ som Kjell-Olof Feldt och löntagarfonderna", hey, hey, my, my. Amputera dököttet. Jag är övertygad om att Kal & co kommer hitta någon som brinner mer för att teoretisera, konkretisera och basunera än mig.

Kanske jag dyker upp här igen framöver om jag kan kickstarta passionen, men just nu känns det som om mitt skrivande måste – som Petter Persson uttrycker det – utvecklas. Inte i uttryck nödvändigtvis, utan i kontext. Hitta nya ramar. Och jag tror jag är något på spåren.

Riche idag? Nej. Lider av sviterna från obehaglig firmafest med alldeles för många Batistiniskjortor innanför chinoslinningar. Vi bokar om till tisdag, tycker jag. Gravöl. 17.30, du står för drajan. Ta gärna med dig några autistiska polare med förflutet i skumma norrländska indieakter.

Shoutouts till besökarna på dagensskiva.com. Ni är motivationen när man har väldigt lite av den varan. På ett sätt eller annat.

Och vi kommer ju alltid ha "Room on Fire".

Kristofer Ahlström Medlem 2004-12-17 13:21
 

många klasspolare på gymnasiet var helt sålda på den här; själv fattade jag inte mycket i min då fönade U2-skalle.

Medlem 2004-12-17 13:34
 

Bra recension Kristofer! Jag blev nästan lite modfälld inmobords när jag läste. Fint skrivet och synd att du måste gå vidare.

Dig my new breed Oregistrerad 2004-12-17 14:52
 

En fantastisk recension av en fantastiskt bra skiva, och framför allt en hyllning till allas vår älskade Shane!

pop mart Oregistrerad 2004-12-17 16:28
 

"ett enda fyrverkeri av kortslutande synapser"

haha, dagens formulering punkt com

Medlem 2004-12-17 18:10
 

Om det är så här du skriver när du är oengagerad skulle jag verkigen vilja se hur en inspirerad recension ser ut!

Brinken Oregistrerad 2004-12-17 19:23
 

Lite konsumentinfo: Det är vist att hugga den remastrade versionen som nu finns med samtliga spår från EP:n "Poguetry In Motion". Både "London Girl" och "A Rainy Night In Soho" är bättre än allt på denna alltjämt lysande skiva.

Medlem 2004-12-21 11:17
 

E de TV SPELS-KRILLE?? Gillar du musik oxå?? O M G!!

Last NiNja Oregistrerad 2008-02-18 12:50
 

Går det att radera gamla kommentarer?

Medlem 2008-02-18 13:41
 

vill du byta favvo-låt eller saknar du bara inte kris?

Medlem 2008-05-12 23:10
 

Pratade album. IISFFGWG är rätt sunkig. Troligtvis fortfarande bättre än denna.

Medlem 2008-05-12 23:18
 

Mer gammalt MÖG än hans äckliga Stureplan. Skäms redaktionen!!

Stållis Oregistrerad 2008-09-08 16:14
 

[...] allsångsrefränger som den i casanova, Baby! som arenarock i Miles Davis and The Cool, lika mycket The Pogues som Springsteen och Tom Petty. I avskalade Here’s Looking At You, Kid tar bandet ner tempot [...]

 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig