Frågan är om det finns något band som är mer intressant i Sverige just nu än vad Burst är. Spontant har jag svårt att tänka mig det faktiskt.

De progressiva tendenserna som har smugit sig in i Kristinehamncombons hardcorebottnade musik på de senast alstren har tagits ytterligare ett steg på Lazarus Bird och det är verkligen en fullträff.

Det spelar verkligen ingen roll vad de tar sig för, alla tvära grepp och nya spår som musiken tar känns helt naturliga och genom hela skivan sitter jag med spänd förväntan på vad som ska komma härnäst.

Det är minst sagt befriande.

Det arbetas med sången, det arbetas med taktbyten och det arbetas med gitarrerna, som bär tydliga drag av det Mastodon sysslar med. Ljudlandskapet är på vissa håll lika drömskt och melankoliskt som det var på föregångaren Origo och lika stenhårt på andra.

Det allvar som genomsyrar hela skivan gör också sitt till. Det som hade kunnat bli krystat eller till och med fånigt, framstår snarare som genomtänkt och smart.

Lazarus Bird är en skiva att upptäcka och återupptäcka, om och om igen. Och det kommer dröja länge innan jag har fått nog av den.