dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Woodpigeon: Songbook
Songbook (album, mp3) Woodpigeon
2008
The End of the Road Records
8/10

Can’t do better

Redan förstaspåret på skivan med enordstiteln Songbook indikerar att det här inte handlar om några simpla korta låtnamn här inte. Nej, det är tungvrickare och nästan hela berättelser för hela slanten (nästan); Home as a Romanticized Concept Where Everyone Loves You Always and Forever, A Sad Country Ballad for a Tired Superhero, A Hymn for 2 Walks in Different Cities. Visst, det här var de längsta titlarna, men även de kortare skulle kunna vara mer koncisa och kärnfulla. Som hos andra band.

Och jag tänker inte säga ”Woodpigeon är inte som andra band”. Men jag tror att de gärna vill säga någonting inte bara i texterna, utan även i titlarna. Någonting som kanske inte är någonting alls, bara tomma ord, men ändå längre än ett vanligt ”I Love You”.

Musikmässigt ligger de såklart också i berättartraditionen, indiepop med folkrockinfluenser, även om de är betydligt popigare än till exempel Iron and Wine (som de kommer att göra några konserter med nu i oktober) och Calexico.

Storbandskonceptet gör också att de påminner om ”supergrupper” som The New Pornographers och The Curse of Company. Woodpigeons är vad jag förstår det som åtta fasta medlemmar och ett helt gäng lösa dito. Rötterna har de i Calgary i Kanada.

Men det är inte bara de långa låttitlarna, förstås, som är charmen med Woodpigeon. Ljudbilden är tät med en mängd olika instrument, allt från gitarrer och blås till diverse småinstrument såsom triangel och skakinstrument. Mark Hamiltons stämma gör sig fin ovanpå allting, likaså de då och då körande kvinnostämmorna eller den oande blandkören.

Alla spår har en egen själ och vilja, och även om jag inte kan placera alla låtar när jag bara ser namnet på dem (”Hur låter Ms. Stacey Watson, Stepney Green nu igen?”) gillar jag hela skivan igenom. Favoriterna varierar, även om jag fortfarande håller det spår jag föll pladask för, Chorus of Wolves, allra högst fortfarande. If Only I were a Painter, I’d Paint for the Moon är så dansant att man knappast kan sitta stil, Take The Hint Kid är en hård sanning rakt i ansiktet och A Sad Country Ballad for a Tired Superhero en charmig berättelse från en superhjälte som tröttnat på sitt jobb.

I’m glad I was so helpful
But I want to fall in love
You’re all too small to help me
There’s noone I can call
I’m tired of being a hero
And now I’m taking rest
I want you all to leave me
I’ve always done my best

Hela skivan slutar i den udda, utflippade och underbara That was Good but can do Better. Falsksång när den är som allra charmigast. Jag vet faktiskt inte om man kan göra så mycket bättre än det.

Madelene Holm

Publicerad: 2008-10-03 00:00 / Uppdaterad: 2008-10-02 15:42

Kategori: Recension | Recension: #4780

3 kommentarer

Behövs det ännu mer utflippad, käck indie med löjligt långa och pretentiösa låttitlar? Tror inte det. Låt känslorna och musiken tala istället. Krångla inte i onödan.

Sid Farkus Oregistrerad 2008-10-06 19:26
 

[...] Woodpigeon Songbook [...]

2008 års 55 bästa | dagensskiva.com Oregistrerad 2009-01-03 10:36
 

Sluta sluta. That was good but you can do better är förmodligen den bästa indielåten som gjorts på år. Och då är jag jävligt trött på indie.

hedemora Oregistrerad 2009-07-19 01:07
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig