När Z Records gav ut en av de bästa sammanställningarna av Dave Lees musikaliska gärning med samlingen The Many Faces of Joey Negro var det med en titel som samtidigt var mitt i prick och helt missvisande. Dave, som de flesta andra som verkar i dansmusikfacket, skapar musik beroende på vilken kostym han hänger på sig på morgonen. Kostymer som här är musikaliska alter egon. Ibland Raven Maize. Ibland Akabu. Ibland Jakatta. För det mesta Joey Negro.

Men till skillnad från många andra genrekollegor är stegen mellan etiketterna för det mesta inte särskilt långa. Hur Dave än vrider och vänder på sig slutar han alltid med en discokula i knäet. Ibland en discokula så stor att den skymmer dansgolvet. Andra gånger en diskret liten sak som nästan omärkligt spelar med det snurrande ljuset, gömd i en ficka. Men det blir alltid nästan alltid disco, hur Dave än gör.

Det är ju förstås därför som vi alla älskar Joey och Dave.

Men okej. Det finns skillnader. Och de mesta ytterligheterna hittar mitt emellan å ena sidan Akabu och å andra sidan The Sunburst Band. Med Akabu får Dave möjlighet att tassa iväg in i knorrflörtande acidlandskap. Med sitt Sunburst Band kan Joey Negro, utan att skämmas det minsta, vältra sig i ett återskapat discosjuttiotal.

För The Sunburst Band blir det tredje gången i långformatkostym. Och det räcker ju med några snabba ögonkast i listan över bra saker Moving With the Shakers. Disco. House. Katherine Ellis. Diane Charlemagne. Taka Boom. Yolanda Wyns. Leroy Burgess. Joey Negro. Disco. Joey Negro.

En massa grejer som gör att de extrabeställda lådorna med superlativer och utropstecken ställs fram, alltså.

Och visst började saker och ting finfint när Rough Times dök upp tidigare i år. En discohousesnygg uppdatering av Angela Bofills 30 år gamla låt, skriven av världens bästa Ashford & Simpson. Särskilt vid bryggan strax efter tre minuter och resten av vägen in i mål när det är discofest av paljettintensivaste slag. Ännu mer så när vi dessutom plockar fram den mer än sju minuter långa klubbmixen.

Det dansar. Det svänger. Det ler. Det lever.

För en av de främsta skillnaderna mot det mesta andra av Joeys släpp handlar The Sunburst Band mycket mer om musik som den gjordes när det discobegav sig. Med levande instrument och högar med harmonier. Det gör att det vimlar av groove på Movin’ With The Shakers. Och otroligt snygg sång. Tänk Incognito.

Men. Någonstans på vägen glömdes det bort att det inte gör något om det finns starka melodier och väggvältande refränger också. Faktum är att, ja, det är ju kanske till och med det riktigt centrala i skillnaden mellan ”väldigt snyggt” och ”galet bra”.

Movin’ With The Shakers har rullat fram och tillbaka i min iPod ganska många gånger vid det här laget och dessutom under ganska lång tid. Det är förstås ett bra betyg. Men varje gång jag kommer till slutet känns det rätt blankt, som att det som slunkit in genom öronen lämnat både kropp och själ ens innan sista tonen checkat ut.

Schysst bakgrundsmusik. Visst. Men när något av Joey Negro kan summeras med ”schysst bakgrundsmusik” är det fel någonstans.