Jag kommer i ärlighetens namn inte ihåg särskilt mycket från The Streets spelning på Hultsfredsfestivalen 2003. Det enda egentliga minnet var att han höll på med en badboll som flög fram och tillbaka mellan honom och publiken och även att jag tyckte att spelningen var bra. Jag tror jag var både nykter och trött eftersom det var sista spelningen för dagen och jag hade hållit mig på konsertområdet sedan det öppnade.

Det har gått några år sedan mitt första livemöte med The Streets. Musikaliskt har det inte hänt så jättemycket mer än att det inte alls känns lika roligt längre. Rapmässigt är det fortfarande pratrap med bred cockneybrittiska och sångrefränger. Sångrefrängerna är oftast svängiga och gladlynta och roande. Men tyvärr börjar man tröttna på Mike Skinners pratiga rap. Det känns helt enkelt oinspirerade och han låter inte lika hungrig länge.

Annars är det samma sorts instrumenteringar som alltid, trummor, piano, blås och några elgitarrer. Skivan har två klara favoriter. Den känslosamma The Escapist med fina stråkar och vackert målande språk på ett lika målande beat. On the Edge of a Cliff är sådär härligt lyckosam på ett behagligt sätt. Fina trumpeter och storytelling vävs ihop tillsammans med en sjungande elgitarr.

Mike Skinner fortsätter med det han troligen gör bäst. Vardagliga livsskildringar över både lena och mer trubbigare beats. Det känns som om han lämnat hiphopen mer och mer genom åren för att ni hamna i en popvärld med stort utrymme för refränger och arrangemang. Han har inte bara blivit äldre, texterna talar också om en mognare Mike. Har du följt med The Streets stadspromenad i Birmingham tidigare kommer du även gilla den här skivan.