Det är klart att jag kan förstå varför den här skivan hamnade hos mig. Det finns någon sorts logik i det efter min för försiktiga hyllning av The Charlatans senaste och min rättvisa skepsis till Primal Screams vackra framtid. Den gemensamma nämnaren är britter som var med redan förr. 70-talistgubb.

Men The Verve?

Min relation till The Verve började och slutade som för så många andra med Bittersweet Symphony och The Drugs Don’t Work. 1997.

Det här är deras återkomst. Elva år senare och efter solo- och sidokarriärer ingen utanför England minns. Mina förväntningar är inte särskilt högt ställda och att NME enligt en klisterlapp på omslaget kallar den ”Classic” hjälper inte.

Jag förvånas ändå ganska snart av det jag hör på Forth. Det är inte så här jag minns The Verve. Det låter ofta tjockare och störigare än jag förväntat mig. Visst, Richard Ashcroft låter oroväckande mycket som Bono och många av låtarna skulle kunna vara sådana som stulits från U2 eller senare årgångars Oasis. Men å andra sidan låter det inte alltid lika storgestat och arenaepiskt som jag väntat mig. Kort sagt, inte riktigt så som jag minns Urban Hymns (inte för att jag lyssnat på den på tio år, men ändå) och kanske mer som de lät strax innan de blev för stora för sitt eget bästa.

Judas och Valium Skies är två av de låtar som ligger närmast det The Verve jag minns. Då är det också riktigt anskrämligt. Då vill jag slå av och smiska Ashcrofts kinder och be honom skärpa sig och fråga vem i hela världen han tror är intresserad av det här småaktiga gnället. Sen minns jag att Kent fortfarande säljer långtradarlass och biter mig i läppen och inser att jag förmodligen ändå inte är målgruppen. Det finns så klart fler spår av den där sorten. Lite för många för att jag ska må bra av Forth.

The Verve har påfrestande svårt att skriva melodier jag vill minnas. De lägger ut mattor av ljud och stämningar som sällan eller aldrig intresserar mig. Jag antar att det finns en publik för det (Lex Kent), men jag hör inte till den.

Det är den för mig oväntat larmiga öppningen med Sit and Wonder och Love Is Noise som luras och med förförande basgångar och gitarrer som river från alla håll och kanter som vaggar in mig i en falsk förväntan. Förväntningar The Verve bara svarar mot på allvar en enda gång under den timme Forth rullar i mina hörlurar.

Den säkert namngivna Noise Epic som börjar med en viskande Ashcroft, en lovande pumpande bas och skeva fräsande gitarrer som ritar mönster av taggtråd. I sex minuter ligger den där och bubblar innan den bryter loss i ett kaotiskt oväsen som jag aldrig trodde att de här fyra britterna skulle kunna framkalla. De sista två av låtens drygt åtta minuter är en ren fröjd för mina öron.

Love Is Noise