”Country music is the white man’s soul.”

Bevingade ord från Kris Kristofferson och de har aldrig känts mer påtagliga när Lambchop kommer på tal. Innerligheten i Kurt Wagners låtskrivande har lika mycket gemensamt med soulens förkämpar (Marvin Gaye, Curtis Mayfield) som med countryns diton, både nutida och pionjärerna. Jag hör lika delar Neil Young som Calexico på nya släppet OH Ohio och alla referenser vävs ihop till en helhet.

Å ena sidan är det en habil produktion Roger Moutenot och Mark Nevers roddat ihop, skivan är väldigt Lambchopskt avslappnad med melodier som inte riktigt får ta plats där den homogena ljudbilden verkar vara högsta proiritet. Å andra sidan är det just det jag har invändningar mot. Det är förvisso Lambchop vi pratar om här, bandet som genom hela karriären varit konsekventa med just denna ljudbild, men mina förväntningar höjdes när jag möttes av att just dessa två herrar delat på producentjobbet. De har ju bl.a. Sleater-Kinney, Yo La Tengo och Bonnie ‘Prince’ Billy på sina CV:n och det borde borga för stordåd. Ingalunda, vad vi har att göra med här är bara en ny slätstruken skiva, den tionde i ordningen.

Mina förhoppningar på en ny Aw Cmon/No You Cmon grusades efter första lyssningen på skivan och nu, efter sisådär tjugo ytterligare lyssningar, har intrycket inte ändrats. Därmed inte sagt att det är genomuselt, vi bjuds på Wagners egensinniga vardagsskildringar i fina National Talk Like A Pirate Day och I’m Thinking Of A Number (Between 1 and 2) där sistnämnda har tydliga drag av ovan nämnda kanadensare. I Sharing A Gibson With Martin Luther King Jr finns det små antydningar till att gå utanför ramen med skeva gitarrer och ett sällsynt sväng som i övrigt lyser med sin frånvaro. Men där stannar det, det blir inte roligare än så.

OH Ohio är en trivsam skiva, inget tvivel om den saken, men dess enahanda innehåll gör att den i princip endast kan fungera bra som bakgrund till en middagsbjudning. Och det i sig är bland det sämsta betyg en skiva kan få.