Man kan ju tycka vad man vill om namnet. Crazy Penis. Eller inte sällan det kortare och censurerade Crazy P. Det förändrar inte det faktum att Chris Todd och James Baron sedan de började göra musik tillsammans som just Crazy Penis gett oss mer eller mindre skitbra musik mest hela tiden.

Bäst av dem alla fram till i år var förmodligen senaste skivan: 2005 års A Night on Earth. En 13 låtar lång resa genom åttiotalets klubblandskap med kärnan i det som reste sig ur discoaskan i början av årtiondet. Knorrande basgångar, stelopererade maskinfunkrytmer, rymddisco, protohousepianon, electroslingor, wackagitarrer, analoga mattor, väsande hi-hats och ekon från några av erans stora danslåtar.

Riktigt jävla skitbra alltså. Klart som sjutton att mina förväntningar på Love on the Line var höga.

När de första låtarna på duons senaste fullängdsgiv hinner ge mig såväl stråkar från Molokos Familiar Feeling och basverket från Electribe 101:s Inside Out, ja då är ju tian redan hemma. Ja, nästan. Det kan ju hända att jag i öppningen av Love on the Line hör lite av det jag vill höra.

Ett par lyssningar senare står det klart att Love on the Line inte alls spretar lika mycket som föregångaren. Den här gången är det ingen tvekan om att det är åttiotalsdiscon som får skina på egen hand. På sina ställen blir det dessutom åttiotalsdiscon som den lät när den förenats med resterna av sjuttiotalets punkscen.

En av anledningarna som förmodligen spelat en stor roll i den musikaliska förskjutningen är att Crazy Penis med åren förvandlats till ett femmannaband för att kunna hantera livespelningarna. Till skillnad från A Night on Earth finns det den här gången inga gäster vid mikrofonen. Istället är det fasta medlemmen Danielle Moore som den här gången uppgraderats till att sköta hela den biten. Musiken bygger också hela tiden på Tim Davies basspelande och Mat Kloses trummor. Ett betydligt mer organiskt sound alltså, men som sagt tyvärr också ett mer likriktat sådant.

Nu behöver inte färre filer betyda tråkigare resa. Crazy Penis boogiediscohybrid funkar fortfarande väldigt bra för det mesta. Gillar man den här typen av musik (och det gör ju alla med vettig smak) är det fina grejer, särskilt när Davies bas får rulla runt längst långt fram i ljudbilden. Sedan finns det kryddat med små detaljer som lyfter fram musiken något snäpp extra, allra tydligast när titelspåret exploderar fram en otroligt vacker stråkuppgång som smälter även de kallaste hjärtan.

Visst finns det stunder som jag hoppa över. Never Gonna Reach Me lyfter aldrig och Give a Little blir något slags halvmisslyckat försök att göra stompsoul. Men å andra sidan finns det desto fler anledningar att lyssna en gång till.

Inte en ny A Night on Earth, tyvärr. Men ändå något av det bättre som 2008 bjudit på så här långt.